Ustinova T., 2015

Registrering. LLC "Publishing House" E ", 2015

* * *

Hela natten vrålade och dånade vinden som trasslade in sig i taket och en gren av en gammal lind knackade på fönstret och gjorde det svårt att sova. Och det började snöa på morgonen. Maxim tittade länge och sanslöst ut genom fönstret - bara för att fördröja ögonblicket då han fortfarande var tvungen att packa ihop. Stora flingor virvlade i snöstormen före gryningen i november, föll sakta ner på den våta svärtade asfalten, lyktorna fladdrade i pölarna med fula blekgula fläckar. Med den sista kraften väntade Moskva på en riktig vinter - så att den, så fort den kommer, skulle börja vänta på våren. Maxim älskade våren mer än något annat i världen - grön, varm, middag, salt, med kvass från en tunna och promenader i Neskuchny Garden - men du måste fortfarande leva och leva innan den, och på något sätt kan du inte tro att du kommer leva.

Ljuset träffade mina ögon, mitt huvud surrade, som i en transformatorlåda. Nyhetsuppläsaren - skandalöst livlig för halv sex på morgonen - sa att "den förutspådda uppvärmningen på europeiskt territorium är lite försenad och snöfall förväntas." "Dra åt helvete!" - Maxim Ozerov rådde presentatören och stängde av TV:n.

Sasha har redan lämnat tjänsten. I hennes förmåga att vakna upp med ett ofrånkomligt gott humör fanns en för Ozerov oförklarlig shamanism: Sashka var glad, lätt, åt alltid frukost med nöje och påminde med hela sitt utseende Max om en fullblods, affärsmässig tax, som hade samlats med ägaren till en räv. Själv visste han inte hur: för att gå upp måste han starta tio väckarklockor, på morgnarna blödde de grader som tagit upp under natten från ingenstans. Ozerov frös, blandade sina fötter, slog ner hörn och led av insikten om sin egen ofullkomlighet och andliga lättja. Sashka förbarmade sig över honom och - om han råkade gå tidigare - lagade frukost. Han vägrade alltid och hon tvingade honom att äta.

På bordet stod en ljummen kanna med resten av kaffet och en enorm antikkorg med lock, remmar och ett mörkt mässingslås. Korgen täcktes med en kökshandduk i frotté. En polerad termos och den optimistiska kanten på en Krakow-korv stack fram under handduken. I korgen fanns ett papper med texten: "To go."

Så, snö?.. Maxim Ozerov drog sig trotsigt ut ur garderoben och tittade på sin röda campingdunjacka med en trasig ärm. Tja, en dunjacka, men vad är det? .. Om det snöar, det finns fyrahundra verst och en krok framför sig, då är det en dunjacka, och inte alls den smarta kappan som han räknade med! Förutspådd uppvärmning är försenad, tydligt angivet. Det vill säga att det tydligen ska vara väntat till våren.

- Vår! - Maxim reciterade i tystnaden i lägenheten. – Den första ramen är exponerad! Och ljud bröt in i rummet! Och välsignelsen av det närliggande templet! Och folkets röst! Och ljudet av hjulet!

Nåväl, åtminstone igår på servicen kontrollerade de hjulen - alla fyra - och inte en enda knackning. Han klättrade i en dunjacka, slängde en ryggsäck över axeln, tog tag i Sashkas korg - den knakade i hälsning - och gick ut.

Ozerov körde sitt terrängfordon från Moskva, vindrutetorkarna knarrade ansträngt, de breda däcken med ett brum krossade det leriga vattnet i det rullade hjulspåret på Volga federala motorväg, strålkastarna skar genom den grå slöjan av snö och duggregn. I går gick han med på att kalla på dacha för Fedya - Kratovo var på väg, men nu hoppades Maxim att Velichkovsky skulle försov sig, och då skulle han vinna tillbaka på honom. Efter att ha vandrat runt i den gamla och mycket sömniga byn ett tag svängde Ozerov slutligen in på rätt gata.

Vid porten till ett av husen skymtade en böjd figur klädd i en giftig grön dräkt, monstruösa canvasbyxor och orange pälsmockasiner. Bilden kompletterades av en badfiltshatt neddragen över ögonen med inskriptionen i stor ligatur "Steam to everything is the head." I ena handen höll figuren en ryggsäck storleken på ett litet hus, i den andra - Ozerov kunde nästan inte tro sina ögon! - En flaska champagne svart hörlurstråd strömmade ner för hoodien, som visade sig vara en snowboardjacka med ett lejonansikte på ryggen.

Fedya Velichkovsky försov sig inte.

- Herr direktör! Varför berättade du inte för mig? Vi kom överens om att du ringer! Och du? Lurade du den lilla flickan? - Fedya, som på något sätt stoppade in sin otroliga ryggsäck i bagageutrymmet, klättrade utan ceremonier i korgen med Sashas förnödenheter, sniffade värderingsfullt och med entusiasm på korven och till och med med en viss lust frågade: - Har du hårdkokta ägg och färska gurkor? ..

– Kamrat manusförfattare! Ozerov gäspade utan att öppna käkarna. - Saryn på en kitchka! Kom och sitt ner!

- God morgon på dig också!

Dörrarna slog igen, bensin-V-8:an vrålade belåtet och den "lyfta" mörkgröna jeepen med en knallorange snorkel rullade glatt längs den urtvättade byvägen.

Velichkovsky kastade av sig sina pälsmockasiner och stoppade in benen under honom som en yogi och slog sig ner i en bred läderfåtölj.

"Vi kommer att äta frukost i Vladimir på bensinstationen," beordrade han. – Jag har tänkt på allt.

Under den dumma filtmössan kliade hans huvud outhärdligt, men Fedya bestämde sig bestämt för att han aldrig skulle ta av sig mössan. I alla fall tills chefen uppmärksammar henne.

"Uh-huh," svarade Ozerov utan någon entusiasm.

Nej, ett "yup" räcker inte! Velichkovsky kliade sig i huvudet och fortsatte uppriktigt:

"Du, herr direktör, fyller din besättning, och jag, Childe Harold, kommer att beslagta dåligt bryggt kaffe med korv i deg. När jag sitter vid ett bord vid fönstret ska jag titta på de snabba bilarna som flyger genom dimman av svart och silver upphängning av snö och regn i ... eh ... - Fedya tvekade en sekund och valde det mest vulgära epitetet - i en knappt kläckt, ovänlig dyster morgon.

- Bas! Ozerov utfärdade en dom.

För Velichkovsky var detta den andra resan, han var på ett fantastiskt humör, älskade hela världen och särskilt sig själv i den. En inbjudan till expeditionen var liktydigt med att dras in i kretsen av invigda, ett speciellt tecken som betydde "du är en av dina egna". Något som det högsta statliga priset och en väldigt sluten klubb, där bara de mest trogna, nära och lovande antogs. "Nära och lovande" Fedya var bara sex månader gammal. Och ingen - inte ens Ozerov - gissade hur mycket han gillade det!

Affärsresor uppfanns av Vladlen Arlenovich Grodzovsky, generaldirektör för Radio Russia, en haj, pelare och Mephistopheles från radiovärlden. Flera gånger om året skickade Grodzovsky, genom personligt dekret, Ozerov - hans chefsdirektör, medbrottsling och högra hand - till någon provinsstad med en teater, där Maxim mästerligt och mycket snabbt spelade in föreställningar baserade på ryska och utländska klassiker för Statens radiofond . Produktioner fick europeiska priser, länsteatrar fick berömmelse och en liten extrainkomst, och radioanställda fick en känsla av samhörighet och avkoppling utan att avbryta sin inhemska produktion. Att arbeta på dessa resor har alltid varit... lite av en låtsaskänsla.

Och nu var chefsregissören, vinnaren av allt och en absolut professionell Ozerov säker på att Tjechovs "Duell" på Nizhny Novgorod State Drama Theatre skulle göras om två dagar. I värsta fall - för två och en halv. Och så - en vecka av en officiell affärsresa, när du kan hänga runt i staden, vandra runt på museer, gå på en komedi på en teater där alla redan är dina egna, dricka öl och äta kräftor på restauranger på banvallarna. Så här föreställde Ozerov sig nu "några dagar i en Moskva-direktörs liv i Nizjnij Novgorod".

Det fanns inget arbete för Velichkovsky - han togs uteslutande som en belöning för sitt arbete. Snarare även i förväg. Han var en bra författare, och Ozerov bestämde med en omisskännlig instinkt att han med tiden skulle bli väldigt bra! .. Fedya skrev talangfullt och helt skamlöst vilken som helst, även den mest häftiga, situation, höll tid, visste hur man ställer frågor, gjorde rätt intryck, visste när man skulle argumentera och när man måste hålla med, och förlät inte sig själv för hackarbete.

Han var lat, opunktig, låtsades vara en fröken och cyniker.

Ozerov plockade upp Fedya på morgonsportkanalen, där han arbetade som korrespondent och blev känd för en minuts historia om ett cykelmaraton, där han lyckades använda ordet "sammanhållning" arton gånger för att våga, och så smart att materialet fortsatte. luften.

Det var svårt att köra. Snöfallet tilltog bara och banan var märkbart pudrad. En rejäl SUV gled och flöt i ett hjulspår, Maxim var ständigt tvungen att "fånga" sin girning med ratten, och i en snöstorm smälte allt samman: de sällsynta söndagsbilarna, prydliga, pigga i dimman och den gråa tungan på motorvägen med utsmetade markeringar och den trasiga smutsiga vägkanten ...

– Nåväl, vädret! sa Fedya. Han tog en elektronisk cigarett ur fickan på sina otroliga byxor, lutade sig bakåt i stolen och försökte andas in - det gick inte. - Hur det fungerar?

- Blev sjuk? - Ozerov kisade med ena ögat mot Fedya, tog en cigarett ur munnen och kastade den i mugghållaren mellan sätena. - Ingen rökning i min bil!

"De är miljövänliga," invände Fedya.

"Kassa en buss i Vladimir och rök själv," hotade Ozerov, "och ta av den filtmössan!"

- Nåväl, äntligen, Maxim Viktorovich! – Fedya kastade sin hatt i baksätet och började klia sig av hänförelse, som en apa. – Jag har suttit i den i två timmar som en dåre, och du märkte precis! Var är din regiobservation?

– Jag kör bil. Jag tittar på vägen.

"Det spelar ingen roll", fortsatte Fedya entusiastiskt. – För oss konstnärer är det viktigaste att observera livet och dra slutsatser. Drar du slutsatser av livet, Maxim Viktorovich? Tittar du på henne?

- Inte nu.

– Och jag tittar alltid! Och jag bekräftar kategoriskt att alla händelser kan återställas till dess final! Om du vet exakt hur det slutade, som en observant person, kan du alltid säga vad som var drivkraften! Så att säga, att förstå vad som var i början - ett ord eller inte bara ett ord, utan något annat!

"Mmmm," drog Ozerov, "vad har du läst? Amerikanska psykologer? Eller hade gamla Conan Doyle en effekt på dig?

Strax innan affärsresan avslutade Fedya manuset baserat på berättelserna om Sherlock Holmes. Han pillade runt länge, försökte och så småningom grävde han fram någon form av förrevolutionär översättning, så manuset visade sig vara underhållande och helt oigenkännligt, som om Conan Doyle plötsligt tog och skrev en helt ny historia.

Maxim gillade det här manuset så mycket att han till och med visade det för sina överordnade. Myndigheterna tänkte på det och beordrade att ta den lovande Fedya till Nizhny. Pojken måste vila, varva ner och känna sig som "en del av helheten".

- Och fick det här skräpet! Maxim nickade mot mugghållaren, där en elektronisk cigarett dinglade. – Jag köper hellre en pipa.

Jag röker inte, du vet! Mamma är emot, och verkligen hälsoministeriet varnar! Men hur är en författare utan en cybaret? Se dig omkring - allt är molnigt, allt är grått, allt är mörkt. Tomhet och mörker! I själen av kaos och en passion för förstörelse!

– Är det kaos och passion i din själ?

- Och vad? frågade Fedya. - Inte märkbar?

I Petushki började snöstormen avta, och i Vladimir avtog den helt. De klättrade över någon sorts osynlig vägg, bakom vilken det plötsligt inte var någon snöstorm och den kommande vintern. Himlen började stiga, asfalten, svart och fuktig av snöupphängningen, torkade upp och blev genast dammig, torkarna knarrade förgäves på vindrutan. Ett tag rusade deras jeep som längs gränsen mellan årstiderna, och så plötsligt, någonstans ovanför, sken solen bländande starkt. Det stänkte genom ett hål på himlen, bröt genom molnen, svämmade över vägen, fälten, skogen svartnade i fjärran, gnistrade i backspegeln på framförvarande personbil, föll vertikalt på dammiga streck av jeepen. Den ändlösa blinda gråheten ersattes av en kontrasterande gröngrå dis, genomborrad av varmt solljus, den sista i år.

De tog på sig mörka glasögon - rörelsen visade sig vara synkron och "cool", som i en film om specialagenter och utomjordingar. Ozerov var road.

För alltid igensatt med lastbilar visade sig Vladimir-distriktet vara helt gratis. Fedya, som utropade sig själv till navigatör och begravde sig i "enheten", förkastade det som onödigt. Internet rörde sig knappt, trafikstockningar laddades inte och Ozerov, du vet, satte press på gasen - tekniken kom återigen på skam.

- Och du, herr direktör, vet var du ska styra? frågade Fedya. Han fiskade upp en skrynklig grön satäng ur handskfacket och började granska den. "Vi är i E-14, eller hur? Eller... eller C-18?

Och han började trycka in atlasen under Ozerovs näsa. Maxim Atlas knuffade undan mig.

- Här i en rak linje, Fed. I en rak linje ända upp till botten. Låt oss inte missa.

De körde genom byarna. Varför läggs den federala motorvägen genom byarna? Det är obekvämt, långsamt, osäkert och i allmänhet! Fedya var alltid blyg, men han gillade verkligen det här asiatiska barbariet. Det fanns någon form av regelbundenhet i honom - utan byar och vägen är inte dyr! .. Han gillade att läsa konstiga namn, gissa accenterna - ju längre från Moskva, desto lättare var det att göra ett misstag: Ibred, Lipyanoy Duke, Yambirno, Akhlebinino ... Fedya tyckte synd om de skeva, svärtade förfallna byhusen, förstörda antingen av vibrationer från lastbilar med flera ton, som gick dygnet runt längs en motorväg som var avskuren mitt i byn, eller av den skurkaktiga medvetenheten från ägarna, eller helt enkelt av någon form av olycka. Därför letade han i varje by på vägen alltid efter något starkt, välbyggt, bebyggt, glänsande hus med färsk, inte flagnande färg - bara för att glädjas åt det och tänka: "Vilken skönhet!"

Han skulle aldrig erkänna detta för någon - ändå är han en fröken och en cyniker som vet att livet är dystert och orättvist. Ja, och han är ganska många år gammal, tjugofyra på våren knackade. Och han har allt bakom sig - ett bråk med sin far om valet av yrke, ett universitet, en stolt vägran till forskarskolan, en misslyckad romans, ett misslyckat första manus, en misslyckad första rapport! .. I allmänhet var Fedya en erfaren fighter, men han tyckte synd om de hemlösa till tårar hundar och gladde sig innerligt över de rätta husen.

Direkt efter Vladimir började han gnälla och gnälla över att han ville äta och "sträcka på sig". Ozerov svarade ett tag att han måste vara modig och utstå svårigheter - det var en lek, hon roade båda - och sedan taxiade Maxim till en bensinstation.

Fedya tryckte in fötterna i sina mockasiner, rynkade upp hälarna och ramlade ut.

- Förkyld hund! förkunnade han med förtjusning. – Ge mig en hatt, Maxim Viktorovich, det kommer att blåsa i mina öron!

Ozerov kastade honom en hatt "Steam är huvudet på allt", som Fedya omedelbart tog på sig.

- Du medan tankar, och jag är i kö! Vill du ha en espresso eller en cappuccino?

– I vilken kö? Ozerov muttrade efter andan när han klev ur bilen. – Var är kön ifrån?

Himlen lyste och det var så kallt att andedräkten frös och tycktes prassla runt läpparna. Maxim knäppte kragen på sin dunjacka under hakan. Efter att ha suttit länge i bilen darrade han. Och Sashka trodde att han skulle ha en "picknick vid sidan av vägen", han samlade en korg! ..

- Maxim Viktorovich! ropade Velichkovskys huvud som petade ut genom glasdörrarna. - Ta tag i lite förnödenheter!

- Balda, - sa Ozerov under andan och ropade som svar: - Jag tar det inte! Jag äter det själv!

Bensinstationen var ren, lätt och luktade gott - kaffe och muffins. Det var kö till disken med semlor, alla borden i kaféet var upptagna. Fedya satt vid disken vid fönstret på en hög nickelpläterad stol, den andra höll försiktigt sin hand och vinkade frenetiskt mot Maxim, som en signalman ombord på ett skepp.

– Vad vinkar du?

– Ja, ni ser vilken uppståndelse det är! Nu håller du stolen så går jag i kö. Vill du ha en cappuccino eller espresso? Vill du att jag tar med champagne från bagageutrymmet, du blir full och så kör jag?

- Fed, ställ dig i kö. Jag te. Svart.

- Med mjölk? - sa Fedya. "Hur mår kusin Betsy?"

De smuttade ur stora glasmuggar, Fedya bet omväxlande av en korv, sedan "en söt snigel med vaniljkräm". En annan korv - en reserv - väntade på en plasttallrik, och Fedya var glad över att tro att allt fortfarande låg framför sig.

- Alltså - detaljerna! meddelade han med munnen full. – Det viktigaste är detaljerna, Maxim Viktorovich. Oscar Wilde sa att bara mycket ytliga människor inte dömer efter utseende! Här är ett exempel! Vad säger mitt utseende dig?

Ozerov skrattade och såg Fedya från topp till tå - han tog omedelbart på sig hatten "Steam är huvudet på allting."

– Ditt utseende säger mig att du är en lat, slarvig och självsäker typ. Fedya nickade glatt. - Hur lång är du? Meter nittio?

"Tre," sa Fedya. - Meter nittiotre.

- Alla former är äckliga för dig.

- Av vad drar du en sådan slutsats, Maxim Viktorovich?

– Istället för att ta ett lite anständigt utseende, åker du ändå på affärsresa, och även med dina överordnade, och till och med till en obekant plats! – du tar på dig alla dina hundranittiotre centimeter dimensionslösa canvasbyxor och en jacka, misstänksam på alla sätt. En man i de där byxorna och kavajen ska definitivt inte tas på allvar, men man tänker inte ens på det.

"Jag tror inte det," bekräftade Fedya och vidgade sina chokladögon. "Jag vet att du tar mig på allvar, men jag bryr mig inte ett dugg om resten. Möten, dejter och kärlekskycklingar är inte planerade för nästa vecka. Så din slutsats är felaktig. Fel, kollega!

Grundaren och "arrangören av våra segrar" Grodzovsky kallade alla "kollegor", och Fedya var fruktansvärt nöjd med en sådan vädjan.

– Men experimentet måste vara rent! Du känner mig väl och är därför partisk. Men här är resten av folket! Vad säger du om dem?

- Mata, ät upp och låt oss gå.

- Vänta, Maxim Viktorovich! Vad är du, eller hur? Söndagen står till vårt fulla förfogande, och vi har redan färdats en väg som kan jämföras med ...

- Det är en föreställning ikväll. Jag vill se.

Fedya viftade otåligt med handen och höll korven i den.

– Vi kommer att hinna, och det vet du mycket väl om!.. – Han övergick till en viskning: – Det sitter ett par där. Nåväl, gå ut, gå ut, vid det bordet! Vad kan du säga om dem?

Ozerov sneglade sig ofrivilligt omkring. En man och en kvinna, ganska unga, mumsade på smörgåsar, var och en tittade på sina telefoner.

"De bråkade", sa Fedya i Maxims öra. Resan gick inte bra! Har du märkt hur de betalade för maten? De köade tillsammans, men beställde var för sig, och var och en betalade från sin plånbok. Sitt tillsammans också! Det vill säga de är ett par, men hade bråk på vägen. Hon måste ha insisterat på en söndagsresa till sin mamma, och han skulle till badhuset med sina vänner.

- Fedya, gå till badet själv! ..

"Och den där blondinen där borta i Forden limmar en bäver från en BMW," pekade Fedya bakom glaset. Ozerov, intresserad mot sin vilja, tittade ut på gatan. Hon dansade runt sin bil väldigt länge, som om hon inte visste hur hon skulle stoppa in en pistol i tanken. Men han brydde sig inte om det. Och nu ber hon honom att fylla hennes tvättmaskin, ser du?

Det stod verkligen en gammal Ford parkerad på parkeringen, och en ung platinahårig varelse i en liten vit päls och en rejäl man i en skinnjacka som inte konvergerade på magen, faktiskt som en bäver, trampade runt. jämte honom. Den unga varelsen höll en burk i sina händer, och mannen rotade under huven på den gamla Forden och försökte lyfta på locket.

"I själva verket vet hon hur man gör allt själv," fortsatte Fedya Velichkovsky. – När bävern var på väg, stod på motorvägen med blinkers, höll hon redan på att öppna locket. Och smällde direkt till den så fort han vände!

Maxim tittade på sin manusförfattare, som om han såg för första gången.

– Lyssna, och du, tycks det, drömmaren! Kanske blir du verkligen en författare. Det viktigaste är att du ljuger från hjärtat. Och du kommer inte att testas.

Varför kollar du inte? Du kan komma och fråga! Du vill att jag ska fråga! Lätt! Förresten, Bulgakov...

- Låt oss gå, va? frågade Ozerov nästan klagande.

- Gå, så tar jag bara en korv till. Ska du ta det?

- Du kommer att spricka.

Solen sken med kraft och kraft, vägen låg framför rymlig och bred, vilade mot den lysande kalla horisonten, det var fortfarande tvåhundra kilometer till Nizjnij Novgorod.

Det är bra, tänkte Fedya Velichkovsky, att det fortfarande är långt kvar. Sedan barndomen älskade han att resa "långt bort".

– Det här är vår sista dejt. Jag går.

Lyalya, som skramlade med grytor på hyllan, frös och lade försiktigt ett stort stekpannalock på en liten slev. Omslaget kunde inte motstå och gick.

– Romka, vad sa du...?

– Lal, du förstår allt. Och låt oss inte bli hysteriska, okej? Jag har ett framträdande ikväll. Efter föreställningen går jag till min plats.

- Var till dig själv? Vänta, - sa Lyalya, famlade efter en pall, satte sig ner, hoppade genast upp och floppade ner igen, som om hennes ben inte höll henne. – Föreställningen, ja, jag vet, men... Nej, vänta, det är också omöjligt...

Hon skulle laga gröt - innan föreställningen åt Roman bara gröt och drack svart kaffe - och nu flammade och fräste den mycket öppna gasen och flydde ur brännaren. Stäng av den. Lyalya gissade inte.

- Jaha, det är det, det är det, - kom han fram och strök henne över huvudet. - Ja, du är en smart gumma!... Du förstår allt. Det visste vi båda förr eller senare...

"Jag älskar dig också," sa Roman och tryckte sitt huvud mot honom. "Så vi bryter upp. Så mycket bättre, eller hur!

Trots att hon i första sekunden insåg att allt var över och han skulle lämna henne så skulle han gå idag, nu trodde hon plötsligt att hon skulle klara sig. Han älskar henne. Han sa det bara själv.

"Romka, vänta", frågade hon. - Förklarar du för mig vad som hände? .. - Och av någon anledning föreslog hon: - Du slutade älska mig?

Han suckade. Under hennes kind morrade hans mage.

"Antagligen aldrig älskad," erkände han eftertänksamt. – Det vill säga jag älskade och älskar fortfarande, men inte på rätt sätt! ..

- Men som?! Hur?

Lyalya flydde, tårar dök upp i hennes ögon och hon började svälja snabbt och försökte svälja dem alla till det sista.

– Lyalka, var inte hysterisk! skrek Roman. Våra vägar måste skiljas. Jag tänkte att det vore bäst om de skildes åt just nu. Varför fortsätta när det står klart att det inte blir någon fortsättning?

"Men varför, varför inte?!

Grimaserande gick han bort och ställde sig upp och lutade axeln mot dörrkarmen. Väldigt lång, väldigt stilig och upptagen av "uppbrottsscenen".

- Tja ... allt, Lyalka. Jag åker nog till Moskva. Den här storstadskändisen kommer att spela in ett framträdande med oss, och jag kommer att lämna. Jag kan inte... här längre. – Med hakan, överväxt av korsarborst, pekade han någonstans i riktning mot klockor som lugnt tickade på väggen.

Klockorna tickade och ägnade ingen uppmärksamhet åt katastrofen som just hade krossat Lyalins liv i bitar. De brydde sig inte.

"Tror inte att jag är en vulgär!" Men jag är verkligen trång här inne. Tja, vad väntar mig? Jag spelade Trigorin, Glumov också. Spelade Mr Simple. Tja, vem mer ska de ge mig? Jag börjar bli gammal, Lala.

"Du är bara trettiotvå," sa hon för att säga något.

Den blå gaslågan, som sprängde brännaren, väste och dansade framför hennes ögon.

"Redan trettiotvå!" Redan, men inte alla!.. Varje dag på TV visar de pojkar och tjejer som är tjugofem, och de är stjärnor! Hela landet känner dem, fastän de är mediokra, typ ... som får, förstår jag! Jag skulle ha lämnat för länge sedan, för tio år sedan, men jag drog ut på tiden. Och nu... Jag har bestämt mig.

Romka, du lämnar mig inte.

”Om du älskade mig”, sa han irriterat, ”så skulle du själv ha skickat ut mig för länge sedan. Jag behöver utvecklas annars dör jag. Och du är lika självisk som alla andra.

Sedan gick det plötsligt upp för honom vad han behövde betona i "separationsscenen" - nämligen själviskhet och sann kärlek. Han blev upphetsad.

"Du vet vem du har att göra med!" Jag är en konstnär, inte en snickare som din dumma granne!.. Jag måste växa över mig själv, varför annars? Varför föddes jag? Varför uthärdade du all smärta?

- Vilken typ av smärta? frågade Lyalya sig själv tyst. Hon insåg också att han "fångade essensen av mise-en-scène", nu ska han spela ut och gå. Och hon kommer att lämnas ensam.

Klockorna fortsatte att ticka och gasen väsnade.

Hela Lyalinas liv förvandlades till damm framför hennes ögon, och Lyalya satt och tittade på hennes tur.

– Om du älskade mig skulle du hjälpa mig på riktigt! Du skulle inte ge mig en stunds vila! Fick mig att vilja ha mer. Kämpa och vinn!

– Romka, du sa alltid att hemma behöver du bara lugn och inget mer. Att du ger allt till betraktaren. Och jag hjälpte dig! Sant, jag försökte. Jag väljer alltid ut en repertoar så att du har något att spela! Vi bråkar till och med med Luka på grund av detta!

Luka kallades ibland chefen för dramateatern bakom hans rygg, där Lyalya arbetade som chef för den litterära avdelningen, och Roman arbetade inte, utan "tjänade". Han visste att stora artister alltid "tjänstgör på teatern".

"Du är en smart vuxen tant," sa Roman trött. "Du kunde inte på allvar anta att jag skulle gifta mig med dig!"

"Jag... antog," erkände Lyalya.

Han viftade med handen.

- Ja, vad vill du mig?... Jag stannar inte. Jag måste bryta ut.

Hon nickade.

Han stod stilla i dörröppningen och tittade på henne. Han ville inte avsluta mise-en-scenen. Det kändes lite vettigt, eller hur? Konstig känsla.

"Jaha, jag går på teater", sa han till slut. Vänta inte på mig ikväll. Du förstår allt, min kära! ..

"Bra" förstod allt.

Ändå var hon faktiskt en "smart moster" och läste berg av olika litteratur i sitt liv. Från denna litteratur visste hon att detta händer, och till och med ganska ofta. Till och med nästan alltid. Kärlek slutar i misslyckande, förhoppningar går under, drömmar krossas.

…Du behövs inte längre. Du gjorde allt du kunde för mig – du plockade upp föreställningar åt mig, sökte roller, övertalade envisa regissörer. Nu har jag "stå på vingen", och ditt förmynderskap stör mig. Jag åker - till Moskva, till New York, till Nordpolen - och där ska jag börja ett nytt liv. Det är ingen mening att dra den gamla med dig, och det är tråkigt. Och här är det viktigaste - jag blev kär i dig.

Och nu är det dags för mig. Du förstår allt, min kära. Vad tacksam jag är mot dig.

"Jag är mycket tacksam mot dig," mumlade Roman, inte alltför självsäkert. - Saker... jag senare, okej?

Något mullrade på verandan, det gamla huset darrade som om det fortfarande var intakt, som om det bara inte hade blivit till damm.

- Frun! ropade någonstans från. - Är du hemma?

Roman, som ville säga något annat, viftade med handen. Lyalya satt och tittade på när han hastigt drog av sin jacka från kroken och tog på den, utan att falla i ärmarna. Ytterdörren, klädd i svart konstläder för värme, svängdes upp och grannen Atamanov böjde sig in i huset.

"Bra", sa grannen. - Lyal, jag gjorde taklisten. Ta in?

"Hejdå", sa Roman med läpparna över axeln. - Jag älskar dig.

Dörren smällde igen. Lätta, befriade fotsteg ljöd över verandan.

- Hur är du? frågade Atamanov. - Din gas fräser! Linne, va, ska koka?

Lyalya satt på en pall och tittade på sina händer. Nagellacket har skalat av helt. Imorgon skulle hon på manikyr. Idag kan det inte finnas någon manikyr, idag har Roman en föreställning. Han spelar huvudrollen. Hon måste vara närvarande. Han säger alltid att hennes närvaro håller honom igång. Och imorgon helt rätt. Efter föreställningen ska Romka sova till middagstid, och hon ska hinna springa till salongen.

– Gesims, säger jag, gjort. Ska vi döda nu?

Grannen drog av sig skorna ovanpå varandra – Roman sa alltid att det var en plebejisk vana att ta av sig skorna vid tröskeln – han gick in i köket och slog på gasen. Det blev genast tyst, som i en krypta.

Lyalya såg sig omkring och förväntade sig att se kryptan, men hon såg sitt eget kök och grannen Atamanov.

- Vad behöver du?

- Lyal, vad gör du?

"Gå härifrån," sa hon. - Gå nu!

- Och taklisten?

Lyalya knuffade honom ur vägen och rusade in i rummet, sprang runt det i en cirkel, slog ner en stol, öppnade dörren till sovrummet, där förstörelsen regerade - Roman lämnade alltid nederlaget bakom sig. Lyalya skakade på huvudet, ylade, slog igen dörren, hoppade ut på gatan och sprang.

Hon stannade vid grinden och sprang tillbaka. Efter att ha kommit fram till verandan, på vilken den alldeles förvånade grannen Atamanov kom ut, rusade hon till porten.

- Sluta! Sluta vem jag pratar med!..

Grannen snappade upp henne när hon redan drog i spärren.

- Vad är du? Vad det är?

- Släpp in mig!..

Men Atamanov var en rejäl stark man. Han tog tag i Lyalya och bar henne. Hon kämpade på, slog honom och skrek. Han släpade in henne i huset, slog igen båda dörrarna och sa argt:

Lyalya gick in i rummet, satte sig i soffan och begravde sitt ansikte i knäna, som om hennes mage värkte.

- Har du slutat? frågade en granne från korridoren.

Lyalya nickade mot sina knän.

"Ha tålamod", sa Atamanov.

"Jag kan inte," erkände Lyalya.

- Ja, vad finns där...

"Jag kan inte," upprepade hon matt.

Grannen huffade och suckade. Lyalya gungade fram och tillbaka.

"Han är inte en match för dig", sa grannen till slut.

Lala nickade igen. Hennes ansikte brann.

"Du är en kvinna..." han sökte efter ett ord, "en anständig kvinna. Och det här är någon form av kvarleva!

- Jag ber dig, Georgy Alekseevich, gå ifrån mig.

- Hur kan jag lämna, - blev grannen Atamanov förvånad, - när du inte är dig själv?

Han trampade på och gick ut, dörren smällde.

Lyalya började yla mjukt, och hon tyckte så synd om sig själv, för ingen behövde, för en gammal, tjock, rufsig kvinna som just hade blivit övergiven av den enda mannen i världen, att tårarna rann ut rikligt på en gång och översvämmade henne handflatorna som hon grävde ner sig i. Lyalya tog tag i en broderad hård kudde och började torka av dem med den, och alla hällde och hällde, rann ner i broderiet.

Ingen behöver allt detta längre - inga broderier, inga kuddar, ingen mjölkgröt, som hon har vant sig vid att laga. Och ingen behöver ett hus och en trädgård. Ingen vill ha hennes liv längre. Romka sa att han inte bara slutade älska. Han älskade henne aldrig som han borde. Vad är det för fel på henne? Varför kan du inte älska henne rätt?

Lyalya märkte inte ens hur grannen Atamanov dök upp i rummet igen. Hon såg eller hörde ingenting och kände bara hur han tryckte henne i sidan.

Stig upp och hjälp till.

Lyalya låg i sidled på soffan och tryckte en kudde mot ansiktet.

"Kom igen, kom igen, vad händer!"

Han släpade pallar från köket, placerade dem nära fönstret och började återigen trycka på Lyalya.

"Jag kan inte," sa hon.

"Jag kommer inte att kunna göra det nästa gång heller," sa Atamanov oförskämt. - Jag har mycket att göra! Frosten har kommit, och till denna dag har mina rosor inte täckts, alla kommer att dö. Gå upp!..

Hon hade varken ork eller vilja att göra någonting. Hon fällde tårar och reste sig ostadigt, som om hennes kropp inte ville lyda henne, och stod mitt i rummet med armarna dinglande.

Grannen räckte henne en tung, kall borr med en svart sladd efter den, och Lyalya tog lydigt emot den, medan han satte sig på en pall och sa mjukt ovanifrån:

– Ta med en tidning, håll den så att dammet inte flyger och ge mig en borrmaskin.

Lyalya gav honom borren, hittade en gammal tidning på en galge under kappan och jackorna och klättrade upp på en pall. Hon gjorde allt detta, som om hon tittade på sig själv från sidlinjen - här är en lurvig, tårfylld, fruktansvärd kvinna, som hasar i tofflor, går in i korridoren, böjer sig ner, fumlar, sedan krökt, bär en tidning, som om hon hade en tung börda i handen.

- Håll den rakt, skaka inte händerna.

Borren tjöt, väggen vibrerade, litet gult sågspån föll på tidningen. Hon skrek ganska länge.

"Det är inte nödvändigt," sa Lyalya och hon hörde inte sig själv på grund av skriket, "ingen behöver det längre.

Men grannen Atamanov hörde på något sätt allt och stoppade borren.

- Behövs inte! Han skakade på huvudet. – Hur är det inte nödvändigt? Så du kommer att sitta utan gardiner hela vintern, ett öga för förbipasserande?

- Vad är skillnaden nu?

– Du, Olga, är fortfarande ung, och därför kan jag inte döma dig strikt. Viljan att oroa dig, du oroar dig, gråter, men håll den i huvudet: han gick, och tack och lov! ..

- Varför? frågade Lyalya honom. Varför lämnade han? Vad gjorde jag för fel? Jag försökte! Jag är allt för honom! .. Varje dag jag ...

– Ja, vad gör du här? - och Atamanov vässade igen sin borr vid väggen. - Vad känsliga ni alla är, kvinnor, där ni inte borde vara! Han lämnade dig inte, han gick överhuvudtaget! Han kommer att lämna nästa, och han kommer också att lämna den som kommer att gå igenom en!

Lyalya snyftade, damm från tidningen föll på golvet.

- Skaka inte! ropade grannen. Vem ska tvätta golven? Det kommer du själv att bli!

Lyalya slutade lydigt snyfta och snyftade bara krampaktigt.

Grannen borrade lite mer och stoppade återigen borren.

"Du är väldigt girig efter skönhet," fortsatte han irriterat. – Ju vackrare den lille mannen desto bättre, visar det sig. Och bortom fasaden ser man ingenting, precis som höns. Din artist är ingen, ingenting! Inga sysslor, inget hushållsarbete. Var har du sett det - med en normal man med ben och armar går du till grannarna, fixar sedan verandan, sedan ramlade ramarna ut, sedan lutade trappan! ..

Lyalya blev plötsligt förolämpad:

"Jag kommer inte att be dig om något mer.

- Ja, du frågar i alla fall, fråga åtminstone inte, jag har ögon! .. Vad har han för nytta av honom, från konstnären?! Här berättar du! Nej, säger du! Han ger en föreställning - jag håller med, jag gick på teatern, jag såg den. Vad kommer han att göra i livet? Du är både i hushållsarbetet och i trädgården, även om kvinnan själv är kultiverad och utbildad. Vad är han? Hur du än kommer in ligger han i soffan, och till och med i någon form av morgonrock, som en turk! Eller tittar på tv. Vad såg han inte där, på TV?!

Yegor, du förstår ingenting.

– Du förstår ingenting! Ge dig skönhet! Han har lockar, blivit en röst som Chaliapins! Han viskar på scenen, men man hör det på bakre raden. Jag var på teatern, hörde jag! Tja, du gick, lämnade teatern, och vad då? Ta hand om honom, mata honom, vattna honom, behaga honom. Du nöjde honom i ett år, en annan gick. Hur länge till?! Håll tidningen jämnare, jag försov allt!

Och borren skrek igen.

- Han är en kreativ person, - Lialya talade passionerat, så fort skrikandet slutade, - mycket begåvad! Det går inte att anpassa till ekonomin, så vad?! Men med honom så intressant! Han har sin egen åsikt om allt, han...

"Jag har också min egen åsikt om allt", avbröt grannen. – Och de kreativa är nu skilda, som skabbiga hundar! Var du än tittar finns kreativiteten överallt! Han sjunger i karaoke - kreativ, vilket betyder att hopakan dansar, också kreativ, han viker figurer av papper eller stickar av trådar, där också, kreativt! Min bortgångne mormor Akulina och varenda granne till hennes nuvarande kreativa skulle ge hundra poäng framåt - de sjöng och dansade och stickade och vävde spetsar och plöjde och sådde och höll boskap! En annan sak - de representerade inte på scenen!

Han tjöt lite till med en borr och fortsatte:

– Det här är vad jag säger till det, en skräpmänniska är skräp, och om han är kreativ eller inte kreativ är det tionde!

Lyalya, som aldrig trodde att hennes romare var en "oförskämd person", började skrika att Atamanov inte förstod någonting i livet, att hans normer länge var föråldrade, att nu var hennes liv över, och det skulle inte finnas någon ny, hon älskade så mycket, men det visar sig att han inte gillade det alls!

Grannen lyssnade medan han fortsatte att arbeta. Flera gånger steg hon ner från pallen och bar bort tidningen med en hög av gult damm, försiktigt hällde hon den i en hink. Hennes tårar, stora och varma, rann på tidningen. Hon kom tillbaka, klättrade in igen och allt upprepades.

På en och en halv timme hängde de upp taklisten, Lyalya stannade inte för en sekund, hon fortsatte att prata.

Sedan lindade grannen upp en gummisnöre och sa åt henne att följa efter honom - han kommer att täcka rosorna, du måste ha nätet där. Lyalya tog på sig en jacka och stövlar och släpade sig ut på gatan. Det var kallt och mörkt redan med kraft och stora, isiga gröna stjärnor darrade vid himmelens kant. Lyalyas händer var väldigt kalla, speciellt av metallnätet hon höll i, hon tänkte inte på att ta på sig handskar.

Lyalya talade utan att stanna och fångade sig först när Atamanov, efter att ha justerat den sista lådan, började plocka upp verktyg från marken.

"Gud, vad är klockan?" Spela! Jag är för sen! Allt på grund av dig, Yegor! ..

Han drog upp ärmen vid handleden och tittade och förde klockan nästan upp till näsan.

– Nej, jag är inte sen! Sjunde timmen.

- Hur?! Jag måste fortfarande träffas! Ja vad är det!..

Och hon sprang nerför stigen.

- Stopp stopp! Atamanov skrek efter honom. – Krångla inte, jag ska ge dig en åktur i en bil! Det är fem minuter bort! Tja, sju!

Lila viftade med handen mot honom.

Hon har aldrig varit sen till en föreställning där Roman spelade, och nu kommer hon att bli sen, och det kommer att innebära att allt är över. Verkligen och för alltid. Och varken rätta, ändra eller återvända.

Helvete den grannen! Förbanna honom med sin egenodlade filosofi och rosor!

Tja, vem, vem, tittar på natten, täcker rosor?!

Gå på teater, putsa, utvärdera dig själv i spegeln, stampa med foten - varje gång som en föraning om det nya året. När Vasilisa var liten var hon väldigt rädd för att något skulle hända, på grund av vilket det nya året skulle behöva ställas in. Någon form av olycka: en meteorit kommer att falla eller en tsunami kommer att flyga. Hon var inte alls orolig för konsekvenserna av olyckan, civilisationens död där eller splittringen av planeten, men hon var orolig för att det nya året skulle ställas in. Det faktum att det inte finns några tsunamier och jordbävningar på Volga var inte heller av stort intresse för henne. Hon var helt enkelt väldigt rädd att semestern, så efterlängtad, så nära, den bästa, aldrig skulle komma.

Nu såg hon fram emot varje teaterresa med samma entusiastiska rädsla. Hon var rädd att han inte skulle hända, och hon visste att allt skulle bli bra, och hon hoppades och drömde.

- Vilken teaterbeundrare, - fnyste mormodern, - se på henne! Bara Tatyana Doronina!

Vasilisa förklarade passionerat för sin mormor att det inte finns något högre än teaterkonst i världen - bara levande människor lever varje gång tragedier och dramer på ett nytt sätt, och ibland till och med komedier. Endast på scenen är känslor och passioner koncentrerade i en sådan utsträckning att det ibland blixtrar i aulan!... Och hon, Vasilisa, känner helt enkelt strömmar, eller flyter, eller till och med virvelvindar.

Mormor lyssnade och gjorde en ironisk min.

– Känner du alltid virvelvindar eller bara när han står på scen? frågade hon alltid i slutet av sitt barnbarns monolog. "Han" uttalades alltid med ett andetag och förtjusning.

- Farmor-ah! - Skrek och blev röd, Vasilisa. - Hur kan du?

Farmor gav alltid upp och kände igen honom, om inte ett geni så visst en talang, en talang kan man säga. Ett par gånger tog Vasilisa, efter att ha bett administratören Eduard Sergeevich om freebies, sin mormor till föreställningar där han glänste i titelrollen. Farmor tittade uppmärksamt på scenen, tog inte bort blicken, och Vasilisa kastade i smyg blixtblickar på henne, hon var fortfarande rädd för att märka ironi i ansiktet. Men min mormor var väldigt allvarlig. Det är sant att hon efter föreställningen inte utvärderade hans prestation på något sätt, hon sa bara att föreställningen var bra, och skådespelarna och regissören gjorde tydligen sitt bästa. Vasilisa antastade, bad om mer ... betydande, ljusa beröm, särskilt för honom, men hon kunde inte tigga.

"Låt oss vänta på pensionen," sa min mormor och stod i kö vid garderoben, "så går vi igen!" När jag var ung älskade jag teaterbufféer väldigt mycket, jag älskade dem så mycket! .. Det finns alltid speciell choklad, jag vet inte vad som är grejen. Och smörgåsar utan misslyckande med vit fisk. Och läsk!

Vasilisa tynade - hon var inte intresserad av smörgåsar och läsk, hon ville bara prata om honom och hans spel om hans fynd.

Farmor gav upp och hela vägen hem pratade de om leken och fynden. De gick, som regel, till fots, det var nödvändigt att klättra uppför kullen till Kreml. Mitt på vägen började min mormor att kvävas – hennes hjärta hade gjort hopplöst ont länge. Vasilisa visste det lite mer, lite mer, innan den där butiken, och hon skulle behöva sitta ner sin mormor, ta nitroglycerin från sitt hårkors, skaka ett litet piller i handflatan och vänta och hoppas av all kraft att hon skulle " släpp taget." Varje gång släppte det annorlunda, ibland omedelbart, och ibland satt de länge på bänken, och mormodern upprepade allt för henne lugnande:

"Ingenting, ingenting, det kommer att bli bra."

Hon och Vasilisa väntade på någon form av "kvot" för operationen. Utan "kvot" kostade operationen otroliga pengar, och det fanns inga, ens tänkbara.

Vasilisa studerade vid den filologiska fakulteten - mest i krampar, på något sätt. Inte så mycket att studera som att leta efter var och hur man tjänar pengar. Hon samarbetade i tidningen "Volzhanin", skrev anteckningar i avsnitten "Kulturliv" och "Fritid". De betalade deprimerande lite för dem, men hon fick möjlighet att gå på föreställningar, utställningar och filmpremiärer gratis. Hon försökte jobba som servitris - det var mycket mer tillfredsställande där, men efter skiftet var hon så trött att hon inte kunde sova, benen och armarna surrade, det var omöjligt att slå sig ner. Dessutom slogs berusade bröder en gång på en restaurang – med skottlossning och knivhugg – handlingen visades i kriminalkrönikan, mormodern såg och blev skrämd så att hon landade på kardiologiska avdelningen i två veckor. Vasilisa var tvungen att lämna restaurangen. Och så hittade hon teatern och den!

Hon såg honom i rollen som Alexei Turbin, och allt var borta. Som om hennes ögon plötsligt öppnades. Hon började springa till varje föreställning, och sedan till repetitioner fick hon komma in med ett redaktionellt intyg från tidningen Volzhanin. Hon tryckte knytnäven mot sina läppar och tittade på scenen och hennes ögon brände. Bara på teatern spelade ingenting någon roll: varken mormors sjukdom, eller förväntan på en "kvot", eller brist på pengar eller framtiden, som de båda fruktade. Bara det fanns liv - vackert just för att det var påhittat, inte verkligt, och om det inte var verkligt, så var det inte så skrämmande.

Och han!... Han var bäst.

När han kippade efter andan på scenen sa: ”Vägra inte att acceptera det här ... jag vill att den som räddade mitt liv åtminstone ska ha något till minne av mig ... det här är min avlidna mammas armband ...”, Vasilisa började också kvävas, tårarna rann från ögat, och hon kände inte bara, hon var kvinnan till vilken Aleksey Turbin kom med armbandet från sin avlidna mor, hon försvann i den belägrade staden, varje minut var hon rädd av petliuristerna och tyskarna tyckte hon rasande synd om Turbin och ljög fortfarande för honom! ..

Vasilisa fick jobb på teatern som assistent påklädning. De betalade henne ännu mindre än i Volzhanin, men hon fick möjlighet att stryka hans kostymer. De luktade alltid speciellt, bittert och ömt, och Vasilisa, som grävde ner näsan i sin uniform eller sammetsjacka, fortsatte att föreställa sig, inbilla sig...

Det gick smutsiga rykten om honom på teatern - han låg med chefen för den litterära avdelningen, Vershinina, en märklig medelålders dam som bar sjalar och långa, ovårdade kjolar; tar hand om regissörens dotter, en blivande skådespelerska, alldeles vacker; dricker, betalar inte skulder ... Vasilisa lyssnade inte på någonting och trodde inte på någonting. Naturligtvis, när en sådan titan bor bland pygméerna - vad återstår för pygméerna?! Sprid bara rykten!

Hon skrev flera anteckningar om honom, alla "godkändes", de publicerades och han sa en gång till henne i korridoren: "Tack, kära flicka." Vasilisa kunde sedan inte äta eller sova på flera dagar, varje minut rusade hon till Kremlparken och gick där ensam under lindarna, orolig för den "snälla flickan".

Hon var tvungen att skaffa ett annat jobb, som hon noggrant gömde på teatern - att torka golven i gymmet "Perfection Itself". En gång - Vasilisa hade precis bytt om till en grön overall och drog fram sina moppar och borstar från bakrummet - kom Valeria Dorozhkina själv, en prima och stjärna i dramateatern, till klubben. Vasilisa började rusa omkring och försökte inte fånga hennes öga, och då insåg hon: Valeria, som alla andra kunder, uppmärksammar inte bara städerskan, inte bara märker inte henne, utan som om hon inte gör det. misstänker hennes existens överhuvudtaget. Och – det fungerade! Ingen på teatern.

Vasilisa kunde inte stå ut med denna Dorozhkina. För det första kom Valeria på idén att tilltala honom som Ramses - Roman Zemskov - och alla tog upp det. Inget speciellt, men det fanns något kränkande, förödmjukande i detta operatiska smeknamn. För det andra talade Dorozhkina alltid hånfullt till honom, kallade honom "en söt pojke" och "en provinsiell hjärtekrossare." För det tredje föraktade hon alla, inklusive regissören för teatern Lukin - bakom hans rygg kallade de honom Luka, men oftare Yurivanych, som med hans förnamn och patronym, - hon hälsade aldrig eller sa hejdå till någon, gick förbi, tittade över deras huvuden, och hon var bara nedlåtande mot regissören Verkhoventsev, ett geni och kändis, med vilken hon öppet bodde i sin mans närvaro. Unga konstnärer var rädda för Dorozhkin som en eld, och unga konstnärer svimmade och sökte hennes uppmärksamhet - i allmänhet var det äckligt att titta på allt detta.

Dagens föreställning är speciell – en regissör från huvudstaden med sitt följe borde bjudas in till det. En del av följet har redan anlänt – en ung skäggig man med en plaststam, som innehöll en del tekniska tillbehör – mikrofoner, en dator, en liten ljudkonsol. Den skäggige mannen, i sällskap av Luka och Verkhoventsev, gick runt hela scenen och auditoriet, stod här och där och sa sedan att han skulle sätta mikrofoner här och där, varefter han omedelbart gick därifrån, vägrade kategoriskt att dricka på direktörens kontor - du kan omedelbart se en specialist från Moskva! ..

När det blev känt om hörspelet uppstod en del konflikter, skärmytslingar och intriger bland artisterna. Alla ville spela för en federal radiostation, även om de föraktade idén på förhand - vem behöver framträdanden på radio i vår tid: inga pengar, ingen berömmelse! Ändå fanns det förhoppningar om lite ära, och de gjorde sitt jobb. Under två veckor sjudade teatern, rykten fyllde den, ackumulerades som ånga, brast ut. Vasilisa vid middagen berättade för sin mormor vem som ringde vem och hur. Sedan dök det upp ett meddelande på beställningstavlan om vem som spelade och passionen avtog lite.

Vasilisa ville verkligen se regissören, som kom till deras teater hela vägen från Moskva, och hon var också väldigt kär i Roman Zemskov, som utsågs till huvudrollen. Hon var säker på att muskoviten skulle uppskatta och känna hans talang, och hon var på förhand rädd att han skulle ta Roman med sig, ta honom till den "stora världen" - för alltid.

Idag var det inte hennes skift, det fanns inget att stryka, och hon skulle gå på teater som åskådare – med en upprymd föraning.

- Du, snälla, - sa mormodern, när Vasilisa skulle gå, - du, snälla, kom inte för sent. Okej, Vasenka?

Farmor mådde inte bra, men hon blev pigg för att inte förgifta sitt barnbarns kväll.

Vasilisa kysste henne, lovade att på kvällen skulle hon berätta allt och sprang ut på gatan.

Gröna stjärnor brann på den mörka himlen, en kall vind blåste från Volgas riktning, och Vasilisa, hopkurad i sin magra jacka, sprang uppför kullerstenarna till Kreml.

Hon tog alltid på sig en varm jacka under jackan, men idag gjorde hon det inte - för att vara väldigt vacker. En varm jacka skulle förstöra hela looken.

Innan det första samtalet utbröt en skandal.

Detta hände ibland inför viktiga premiärföreställningar eller när det var nödvändigt att spela för "speciella gäster". Man trodde att detta var nödvändigt "för nerven", i ett upphetsat tillstånd spelade artisterna särskilt övertygande och med full dedikation.

Skandalen startade av Dorozhkina, som trodde att hennes klänning tagits på av en "främling".

Vem gav du mina saker till? hon skrek och kastade korsetter, behåar och strumpebandsbälten mot byrån Sofochka. Snyftande Sofochka i farten tog tag i saker, satte dem på strykbrädan. - Till den du gav, tala! Tja, vad gråter du, ko?!

Sextioåriga feta och andfådda Sofochka, som älskade teatern och alla skådespelerskor till en, köpte för sina egna pengar speciell stärkelse och lite speciellt "doftande" vatten att hälla i järnet, förbannade "hemma" samma strumpor och korsetter , och så skickligt att det mest erfarna ögat inte kunde upptäcka hålet senare, alla darrade av snyftningar och täcktes med en hand. Vid bruset flydde artisterna från de närliggande omklädningsrummen, scenarbetarna som var inblandade i dagens föreställning trängdes vid dörren. Den skäggige och ståtliga Valery Klyukin, Valery Dorozhkinas make, kom också och tittade på långt ifrån med ett ovänligt leende. Enligt rykten var hon och Dorozhkina "på gränsen till en skilsmässa", och det var som om Valeria, med sitt våldsamma temperament, var skyldig till allt. Maken och namne på teatern var listad som dekoratör, och det verkade konstigt för alla - en stjärna och en dekoratör! Klyukins artikel och korsarborsten såg dock mer ut som en modeproducent, men det finns fortfarande en misallians. Nu tittade Klyukin på sin rasande fru med intresse och misstro.

Till slut dök Verkhoventsev själv upp.

Stjärnan fortsatte att lysa.

- Det stinker! – Och återigen tryckte klänningen under Sofochkas näsa. "Känner du ingenting?!" Trött på att jobba? Så jag ska skriva en pension till dig! Gå ut härifrån!

"Vad gör du, Valeria Pavlovna", bestämde en av artisterna. - Sofochka kunde inte ge din klänning till någon!

- Ja?! Och varför stinker det? Bara Nikiforov-kålsoppan spricker från en burk! Säg mig, gav du den till Nikiforova? Eller gav denna gröna varelse, din hjälpare?

"Ingen... till någon..." hickade Sofochka. "Nico...aldrig..."

Roman Zemskov, lutad mot dörrkarmen, tittade tyst på. Han fångade Klyukins blick, grimaserade och reste sig så att hans ryggar täckte honom från Valerias man.

- Vad tittar du på? ropade priman och lade märke till Roman. - Varför står du här? Gå ut, medelmåttighet, provinsiell! Drömmer du om en karriär inom film? Här är till dig, inte en karriär! – Och hon visade honom en graciös gestalt, allt bestående av tunna ben. "Du är bra för ingenting annat än jävla galna gummor som vår juggernaut!"

"Håll käften", väste Roman och hans kinder blev långsamt röda. - Sluta nu. Ge mig lite vatten, hon är hysterisk!

- Ah, hysteri! - Dorozhkina spottade på Roman, lade höfterna på hennes höfter och gick till Sofochka. - Var är den andra? Vilken har du i dina ärenden?

Klyukin skrattade plötsligt högt, från hjärtat.

"Lerochka, du överagerar", anmärkte direktör Verkhoventsev. Han verkade helt lugn, till och med likgiltig, ändå tog han en pipa ur bröstfickan och började tända den. Rökning i korridorerna är strängt förbjudet.

- JAG ÄR?! Det är alla ni som underspelar, för ni är inte kapabla. De-på-tio-dig! Och du är impotent! Alla dina meriter ligger långt tillbaka i tiden! Vad är du bra för, din gamla stubbe?! Ät bara upp för de stora - de äter, och du samlar smulor från dem! Du har inget eget, du stjäl allt, sluta! Var är den andra?! - igen sprang hon på Sofochka. - Berätta var?

"Jag är här," gnisslade Vasilisa från de bakre raderna, klädd upp för tillfället av den "speciella" föreställningen i en blå sidenklänning. Hennes ögon var rädda.

Klyukin rörde sig som om han ville ta hennes hand.

- Gav du min klänning till Nikiforova? Nåväl, tala! Tvättmaskin, renare! Gå till idrottsklubben för att tvätta toaletterna och ta ut hinkarna, du har inget att göra på teatern! Hon städar toaletter, är det någon som vet om detta?! Från ledningen? Hon kanske släpar runt mina klänningar på toaletterna?!

Vasilisa tog ett steg tillbaka och gungade som om Dorozhkina hade slagit henne. Skräck och skam fyllde hennes öron med en svag ringning. Det värsta av allt är att Roman hörde talas om att tvätta toaletter! Han hörde, men verkade inte vara uppmärksam. Han andades tungt mot väggen och tittade rynkande på primaren.

"Ingen av er är kapabel till någonting!" Stjärnan fortsatte att lysa. För du är ingenting! Och du är också ingenting! – Hon fick syn på den vackra Alina Lukina, dotter till teaterchefen. "Tror du att din pappa kommer att driva dig till konst?" Din pappa är en smutsig lecker, förstår du?! Herre, hur många gånger han antydde mig, hur många gånger! Bara jag på honom”, och hon spottade i golvet.

"Det räcker", sa teaterchefen bestämt och klämde sig fram till henne. - Alina, gå till ditt omklädningsrum. Och lugna dig, Valeria Pavlovna, annars ringer jag ordningsvakterna.

Hon skrattade.

"Ni är alla rädda för mig, alla! För jag är den enda som talar sanning! Och ni är alla som skalbaggar, upp till öronen i gödsel! Tja, säg mig, säg att du inte kallade mig till sängs! Var det inte det?

Rektorn grimaserade som i tandvärk och försökte ta hennes hand.

- Rör mig inte, freak! Tror du att jag inte vet vad du gör med mig bakom min rygg?! Med detta sängkläder av dig, Lyalechka! .. Hon väljer medvetet repertoaren så att jag inte får något, utan bara honom, denna medelmåttighet!

- Det är inte sant! ropade Lyalya andfådd. Hon sprang precis in på kontoret och landade precis vid epicentrum av utbrottet. - Varför säger du det?!

- Vad vet jag då! Och du försöker förgäves, han kommer att lämna dig ändå! Bro-sit! Han har lekt med regissörens dotter länge! Jag såg det med mina egna ögon! Du är ett gammalt, värdelöst tjat!

Här rörde sig artisterna och de anställda på en gång och skrek av ljuv skräck och indignation. Regissören och regissören tittade på varandra. Verkhoventsev gömde prydligt det fortfarande obelysta röret i sin bröstficka, och de tog stjärnan under armbågarna på båda sidor.

– Sofochka, isvatten från buffén, snabbt!

- Rör mig inte, lägg bort tassarna! skrek Valeria.

– Ja, hon har blivit galen, Herre, jävligt hysterisk!

– Killar, nu kommer det första samtalet!

- Sophie, snabbt! ..

- Jag slår henne, och det är det!

– Hur ska vi spela?

Sofochka, helt röd, torkade sig med båda händerna, travade tungt längs korridoren - alla gav plats för henne och vände bort blicken - och fann sig öga mot öga med en lång typ, ingen såg när han gick in från trappan. Typen var helt obekant och utanför stan i teaterkorridoren – i öppen röd turistjacka och tunga stövlar. Bakom honom skymde en annan, också obekant.

"Hej", sa den första typen till Sofochka, frusen framför sig som en gelé gripen av en plötslig frost. Hon blinkade förvirrat, utan att veta vilken sida hon skulle gå runt honom, han ockuperade hela korridoren.

Under ögonbrynen tittade han blixtsnabbt på folkmassan, fattade ett beslut, tog upp handen ur fickan och sträckte ut den mot Sofochka:

Antingen en suck eller ett stön gick genom folkmassan.

"Jag avslutade matchen," väste Verkhoventsev genom tänderna och knuffade utan ceremonier Dorozhkina mot omklädningsrummet. Hon tog plötsligt ett för stort steg och föll nästan. – Mina herrar, hycklare, alla på sina ställen, om fem minuter första samtalet!

Teaterchefen viftade med händerna som en värdinna som körde kycklingar från gården in i hönsgården. Artisterna rörde sig slumpmässigt.

- Hej, hej, Maxim Viktorovich, mitt efternamn är Lukin, vi är i telefon, om du kommer ihåg ...

"Du kommer att betala mig för det här," sa Roman Zemskov högt till stjärnan, gick ut på perrongen och slog på dörren. De gamla ljuskronorna i taket, som inte tvättats på länge, ryste.

"Senare, senare kommer vi att ta reda på det," kacklade regissören, "barn, alla på sina ställen, på sina ställen, mina kära!"

"Släktingar" skingrades motvilligt, såg sig omkring och var indignerade på olika röster. Valery Klyukin ville gå efter sin fru, men ändrade sig och försvann någonstans.

"Det är kul här med dig", sa huvudstadsdirektören högt. – Har du roligt inför varje föreställning?

- Bara inför några, - svarade konstnären Nikiforova med en hämndlysten röst, kränkt av "soppa från burken", - när vi väntar på viktiga gäster! ..

"Senare, allt senare!" Lukin fortsatte att klirra.

Regissören Verkhoventsev skakade Ozerovs hand och pekade med blicken på artisterna, som om han bjudit in honom att vara medbrottsling:

– Finjustering, nervös natur förstår du.

"Jag är också en nervös person," sa Ozerov. Jag skulle vilja se föreställningen och nu är jag nervös för att jag kommer försent. Är jag sen?

"Hur kan du vara sen när alla är... här!" Vi har öppnat regissörslådan för dig, den är till för de mest hedrade gästerna. Alina, tjej, gå till ditt rum, vi diskuterar allt senare.

"Pappa, du borde sparka henne. Just nu!

- Alinochka, vi kommer att bestämma allt. Du, viktigast av allt, inte uppmärksamma!

"Ja", sa Ozerov. – Det här är en gentleman vid namn Velichkovsky, som heter Fedor, han är min ... manusförfattare och assistent. Fedya, var är du?

Den två meter långa okhlamon, som tittade på handlingen bakom Ozerov, klev fram och dinglade med hela kroppen - han bugade sig för publiken.

Omöjligt vackra Alina Lukina mätte omedelbart assistenten med ögonen, konstnären Nikiforova bedömde honom med en kort blick över hennes axel, till och med den olämpligt rasande priman blinkade vid dörren till hennes omklädningsrum - såg med ett öga.

– Och det här är vår chef för den litterära avdelningen, Olga Mikhailovna Vershinina.

Lyalya, vars händer skakade illa, nickade bara. Hon orkade inte möta besökarna ordentligt. Hon tänkte på vad Romka gick igenom vid hans dörr, förmodligen grät hon till och med - han var känslig, som ett barn - och hon kunde inte komma in och trösta honom.

Har ingen rätt.

Han blev kär i henne, och kanske aldrig älskade henne.

- Lyalechka, eskortera gästerna till boxen, så kommer vi snart.

Lyalya var säker på att direktören och huvuddirektören nu skulle springa head to head till kontoret, ta en öppen flaska armenisk konjak från kassaskåpet och sluka ner ett halvt glas sorg!

- Kom med mig.

Hon kom inte ihåg deras namn, dessa Moskva, varken det ena eller det andra! ..

"Ska vi gå rakt i ytterkläder?" frågade assistenten och manusförfattaren och drog av hans axlar en vildgrön jacka med ett lejonansikte på ryggen. Det måste vara brukligt att huvudstaden klär sig så här på teatern.

"Du kan lämna dina kläder i väntrummet," sa Lyalya fientligt och tänkte bara på Romka. - Jag ska visa.

På den halvmörka smala trappan skymtade grannen Atamanov, som hon helt glömde bort så fort hon hörde bruset i korridoren! Hon hörde ett ljud, drog av sig näsduken och rusade iväg, men han stod kvar på trappan. En granne tog med henne till teatern - och ingenting, de hade tid, de hann med själva skandalen! – och gick inte därifrån utan drog av någon anledning efter henne.

- Georgy Alekseevich, vad gör du här? Gå hem, jag kommer inte snart.

- Ingenting, jag väntar.

- Var ska du vänta? Låt bli!

Kapitaldirektören lade sin hand till grannen:

– Vill du vara med oss ​​i rutan för särskilt hedrade gäster?

Lyalya vaknade:

- Varför, gör inte det!.. Ja, det är bara min granne!

- Georgy Atamanov, - presenterade han sig. - Varför, du kan gå till rutan. Jag har aldrig varit i lodgen.

- Det är okej. Kompisen har inget emot det.

"Yegor," sa Lyalya hotfullt, som hade tillräckligt med äventyr för den här kvällen, "gå hem, jag ber dig."

– Maxim Viktorovich, ge mig en dunjacka, jag tar den direkt. Och du, kamrat granne! Fedya föreslog.

- Du vet inte var! Lyalya piggnade till.

– Och det finns en dörr, står det skrivet – mottagning. Kanske där?

Och Fedya Velichkovsky, som tog sina jackor i en armfull och leende sött, travade i sidled genom dörren.

Också en konstnär, tänkte Lyalya med hat.

- Han kommer ikapp.

Kom ikapp så ikapp! Det var lätt att gå vilse i den gamla teaterbyggnaden, men Lyalya hade varken kraften eller känslorna för ... artighet. Och grannen nosar och trampar bakom hans rygg. Det är så han uttrycker sympati, vill inte lämna den övergivna Lyalya med sin vård, för fan honom överhuvudtaget! ..

I det svagt upplysta mottagningsrummet staplade Fedya jackorna på en galge - dunjackan ramlade omedelbart av, han böjde sig ner och tog upp den. Det kom konstiga ljud bakom en antik garderob med linnegardiner, och han tittade bakom den.

En flicka i en absurd glänsande klänning grät bittert, hennes axlar darrade, knuten av mörkt hår på bakhuvudet darrade.

"Hej", sa Fedya Velichkovsky. "Är det du, kusin Betsy?"

Flickan slutade snyfta, tittade på honom och torkade snabbt ögonen.

"Jag ber om ursäkt," bad Fedya tappert om ursäkt. Han visste definitivt inte hur han skulle trösta flickorna som grät bakom garderoben. - Störde jag mig?

"Jag... bara sådär," mumlade flickan. – Jag går redan.

- Hade du någon olycka?

Hon tittade på honom.

"Fyodor," presenterade okhlamon sig. – Ett fruktansvärt misstag, hemskt!... Blev vilseledd. Jag var säker på att de kommer att presentera en komedi idag, men det visar sig att de ger ett drama!

Flickan blinkade. Ganska dumt, tänkte Fjodor med sympati.

Han fumlade i knäfickan på sina överdimensionerade canvasbyxor, drog fram en påse med näsdukar och räckte dem till henne. Flickan tog en servett och skrynklade ihop den.

Är du en dramatisk artist?

Flickan verkade vara rädd.

- Nej, vad är du!.. Jag är ... en byråassistent. Jag pluggar faktiskt, men här jobbar jag deltid.

Efter att ha sagt om byrån, såg hon plötsligt, som om hon var på nytt, skandalen, den arga Dorozhkina och den snyftande olyckliga Sofochka. Vi måste hitta henne nu. Hitta och lugna! Fast hur kan du trösta mig? .. Ingenting, ingenting hjälper! ..

Hon torkade sig över näsan med en servett, reste sig och rätade till den skrynkliga fållen. Fedya klev åt sidan.

- att se dig iväg?

Detta gjorde henne ännu mer rädd.

- Åh, nej, gör det inte!

"Som du vill, kusin Betsy," han följde henne ut på trappan och vände huvudet åt olika håll.

Än så länge gillade han det verkligen. Jag gillade till och med föreställningen i korridoren, även om Fedya var en principiell motståndare till alla skandaler och hysteriker, särskilt offentliga! .. Far sa alltid att det inte finns något värre än hysteriska kvinnor och neurasteniska män. Fedya höll helt med honom.

Men här finns en teater, en speciell värld. Maxim Viktorovich surrade i öronen om denna "specialitet" när han skrev sitt första manus.

– Du låter artisterna spela, ge!.. En artist lever bara när han spelar. Vad är denna kopia? Varför säger han ja? Vad är detta "ja", det är helt obegripligt! Det här är ett hörspel, de är inte synliga, de måste göra allt med röster, intonation och inte med sina ansikten! Här är och skriv så, till de gjorde.

Och i den "speciella världen" måste det vara tänkt att svära och kalla namn offentligt, och även före själva föreställningen. Det kan vara intressant - en bild av sätt.

Återigen - en teori!.. Fedya var en älskare av olika typer av teorier. Enligt hans teori ska den ursprungliga bilden återskapas "från motsatsen", det vill säga från resultatet, från finalen till början! Låt oss titta, lyssna, observera och fastställa exakt hur det hela började.

Väldigt underhållande. Fast lite ledsen för den olyckliga "Kusin Betsy". Så han frågade aldrig hennes namn.

Fedya gnuggade sina händer som av frost, såg sig omkring i korridoren, sprang lätt, hoppade upp för att nå taket inte med handflatan, utan med armbågen, nådde nästan inte den och fortsatte sedan stillsamt.

Han gick vilse väldigt snabbt, hamnade i en återvändsgränd, kom tillbaka, gick upp för trappan, gick ner, bestämde sig för att fråga om vägen, men det fanns ingen.

Efter att ha vandrat en tid nådde han en lyxig valnötsdörr som stod på glänt. Varannan dörr han stötte på var sjaskig och låst.

"Kom ihåg," sa de högt utanför dörren, "jag lämnar inte den här verksamheten så." Nåväl, mitt tålamod har tagit slut! Och övertala mig inte!

Samtalspartnern svarade något, men Fedya fattade inte vad det var.

– Vi är en regionteater, inte en djurcirkus! Låt honom gå, gå, låt honom dränka sig i Volga, jag bryr mig inte!

Fedya förstod att han avlyssnade, och det var inte bra att avlyssna, men han kunde inte hjälpa sig själv.

– Ja, jag bryr mig inte om alla överväganden! Det är nödvändigt att utrota, bränna det med ett glödhett strykjärn, så att det inte skulle vara skamligt för någon! ..

Efter det "glödheta järnet" insåg Fedya: det är inte värt att knacka på och fråga hur man kommer in i regissörslådan, särskilt eftersom en klocka plötsligt slog med ett hårt aluminiumljud ovanför - ett, två, tre! ..

Fedya rusade åt andra hållet, slog i trappan igen, gick ner igen och ramlade ut i den starkt upplysta tomma foajén. En sträng vaktmästare i en tight grå kostym såg misstänksam ut.

Fedya frågade var direktörens låda var, och biljettskötaren frågade var hans biljett var, förklaringar och gräl följde, och under tiden slocknade ljuset sakta, som om ljusen hade blåst ut.

Han sprang in i rutan när artisterna redan hade kommit in på scenen. En strikt vaktmästare skyndade efter honom, så att han vid ett missförstånd omedelbart skulle utvisas.

Ozerov såg sig omkring och viskade irriterat:

- Var går du?

"Han ertappades när han bröt sig in utan biljett," viskade Fedya som svar och satte sig snabbt, "och blev eskorterad hit.

Biljettskötaren försvann tyst, Maxim Viktorovich viftade med handen - var tyst, säger de.

Fedya stirrade på scenen. Landskapet var rikt och vackert, inga stolar hängde på gallret och paneler som vajade i luften, som i regel symboliserade hjältens inre rastlöshet.

En stilig man med snäva lockar – i korridoren sa han till en hysterisk dam att hon skulle betala för allt – förklarade han för samma dam i passionerad kärlek. Hans ögon brände, rösten darrade, händerna darrade också - varje detalj var synlig från regissörens box. Damen tittade stadigt på honom, som om ett snöre drogs hårdare och hårdare mellan dem.

Ingen i hallen vågade röra sig.

Till och med Ozerov lutade sig framåt, vilade armbågarna på sammetsräcket, vilade hakan i händerna och frös.

Fedya fångade inte ögonblicket när han slutade lyssna på texten och titta på artisternas spel, utan började leva ett liv med dem, och i vilket ögonblick blev det viktigt för honom att hon säkert skulle stanna hos honom så att alla motsättningar skulle lösas, för det är helt klart att en vän utan vän, dessa två kommer att dö! ..

När ljuset plötsligt blinkade och gardinen gick ner förstod han ingenting.

"Konstens stora kraft", sa Ozerov med nöje, skrattade och sträckte på sig. - Vad sa jag till dig? Det är inte bara en bra teater, det är en fantastisk teater! Och laget är jättebra. Du och jag ska spela in ett mästerverk, Fedya, du ska se! Väl? Till buffén?

Hur är det med paus? frågade Velichkovsky dumt.

- Han är! Följ med oss ​​på buffén, George! Vi är utanför vägen, vi vill verkligen äta. Bara vi behöver snabbt, annars kommer direktören och hämtar oss nu, och det blir ingen buffé för oss, utan det blir bara kontinuerliga samtal.

– Ja, du kan gå på buffén, – höll deras oväntade granne med. - Varför inte gå?

Det var ingen trängsel i buffén, men skickliga Ozerov drog Fedya ur folkmassan i handen, som började titta på fotografier av konstnärerna, ställde honom i kö och han hittade själv ett ledigt bord bakom kolonnen.

- Vad ska man ta? frågade grannen. - Cognac?

- Smörgåsar, vatten, brunn och lite juice.

Runt omkring stod en elegant, mycket teatralisk publik som stökade och pratade. Några av damerna hade buketter i händerna. De diskuterade föreställningen och berömde artisterna och produktionen.

Ozerov lyssnade.

Fedya dök upp. Oförklarligt nog tog han med sig tre tallrikar med smörgåsar och kakor på en gång.

"Mandel," sa han. – Bolsjojteatern har världens godaste mandelkakor! Och i Konservatoriet finns dragon. Ingenstans finns en sådan dragon som i Konservatoriet. När mina föräldrar tog mig till den symfoniska sagan "Peter och vargen" kunde jag fortfarande inte vänta på pausen och drack fem glas på en gång! .. Jag tog den här också, kanske ingenting?

Och han tog ur byxfickan en liten flaska grön vätska. George trängde sig fram till ett bord bakom en kolumn. Han tog med sig fler smörgåsar, vatten på flaska och två glas som luktade skarpt och gott.

"Det här är till dig," meddelade han. - För cognac, med ankomsten. Jag skulle dricka själv, men jag kan inte, kör!

De tuggade smörgåsar med nöje och pratade med Georgy som om de vore en gammal vän.

– Ja, vad är jag för teaterbesökare, – sa han. – Medan min fru levde släpade hon hit mig, jag gillade det till och med. Vi har en bra teater, inte någon efterbliven! Och sedan... Jag gick inte längre. Även om Lyalya, Olga Mikhailovna Vershinina, min granne, hon är ansvarig för litteraturen här, fick hon extra poäng för mig. Men regissören... Vad gör han?

"Ja, faktiskt, det gör ingenting," svarade Maxim. – Han sitter på en stol, hindrar artisterna från att spela och kritiserar alla.

Ja jag är seriös!

– Så jag menar allvar och förklarar!

"Vänta, Maxim Viktorovich," inföll Fedya, oroad över att Georgy skulle ta allt till nominellt värde, "hur gör han ingenting? Regissören gör hela showen. Hur artisterna står sig, vart de går, vad de säger, det är allt regissören kommer på.

"Men är det inte i pjäsen?"

De lyckades äta och dricka allt, men de ringde inte. Det måste bli långa uppehåll här.

De tre gick tillbaka till lådan, satte sig och pratade lite mer.

Hallen fylldes så småningom upp, ett jämnt mullrande steg från stånden och mezzaninen till balkongerna som också var fulla.

Det var inget samtal.

Gradvis tystnade bruset och en alarmerande halvtystnad etablerades, publiken förstod inte vad som hände.

När ljudet började stiga igen kom regissören ut genom en springa i gardinen. Maxim kände inte ens omedelbart igen honom - i ljuset av fotljuset verkade han gulaktig-blek och mycket liten.

Regissören meddelade för den häpna publiken att en olycka hade inträffat och föreställningen ställdes in.

Biljetter återbetalas, vänligen kontakta biljettkassan.

Ozerov tittade ut genom fönstret, bakom vilket snön föll. Snöstormen kom på natten och på morgonen visade det sig att kullen, som fönstren i hans rum såg ut över, var täckt av snö så att jag ville flytta av den på rumpan. Frostig fukt flödade från det öppna fönstret. Nu är det dags att dra tillbaka gardinerna, lägga dig i soffan, täcka dig med en filt och se snön flyga. Titta länge, utan att stanna, och känn hur det börjar snöa i ditt huvud, och snart kommer det att stänga allt, både bra och dåligt, och det blir bara en sak kvar - att vänta på våren.

Att täcka sig med en filt och ligga kvar till våren var inte på något sätt omöjligt, och Maxim tvingade sig själv att klä på sig och gå ner och äta frukost.

Han åt frukost trögt och glädjelöst, nästan helt ensam. Alla affärsresenärer hade redan åkt i affärer, och det fanns inga andra gäster på hotellet. Sedan dök Fedor Velichkovsky upp.

Tillsammans med honom följde nyfikenhet, otålighet och jaktpassion.

Fedya sprang runt buffédisken, la två skivor bröd i brödrosten, funderade en stund och satte två till. Han hällde upp vatten från karaffen i ett glas, drack det, hällde upp mer, tänkte, tog karaffen och drog den till bordet.

- Vill du ha något, Maxim Viktorovich?

Varför har du huva på dig?

- A! Fedya kastade tillbaka huvan på sin blå tröja. Hans hår stack ut åt alla håll. - Så det här är för konspiration, chef! Så att ingen gissar!

– Jag vill ha ost.

- Smält eller något sånt?

– Vanligt.

På Fedyas egen tallrik dinglade salladsblad, två genomskinliga skivor skinka och ett berg av rostat bröd. Två skivor av Ozerovs skinka muntrade upp honom.

Han tog med ost separat, och mycket - en liten hög med ost.

"Jag vill ha te," sa Fedya. – Jag dricker aldrig kaffe på morgonen, Maxim Viktorovich! Bara bra gammalt engelskt te! Tjej, tjej, kan jag få lite te? Bara inte en kopp, utan en tekanna! Och det är möjligt, så att inte ett paket, men häll normala teblad?

"Tja, du är en gourmet," sa Ozerov med ett leende.

”Jag kan inte hjälpa mig själv. Ingenting! Jag försökte, försökte mycket, men att förändra dig själv är mycket svårare än det verkar!

Han smetade smör på en bit rostat bröd, sked lite jordgubbssylt ovanpå den med en sked – ganska mycket – beundrade det och tog en tugga.

"Led du inte av sömnlöshet, chef?" frågade han med munnen full. Maxim skakade på huvudet.

... Vad ska jag göra nu? Lämna? Överföra rekord? Det är osannolikt att truppen kommer att återgå till fungerande skick och de kommer att kunna spela in framförandet.

– Fedya, du fantiserar, men inom verklighetens ramar. Vad får dig att tro att han dödades? Inget var klart igår.

"Allt är klart som dagen," förklarade Fedya Velichkovsky och tuggade utsökt rostat bröd. Ozerov ville också genast ha bröd. "Detta är rent mord. Vi såg ett bråk. Vi hörde skrik. Vi var i dramats epicentrum. Allt enligt min teori - vi var närvarande i slutet av berättelsen, och vi kan bara återställa händelserna och förstå hur allt började.

– Varför måste vi återställa händelserna, Fedya?

- Vad menar du varför? För att förstå ursprunget! Du är regissören, Maxim Viktorovich! Du är regissören och jag är manusförfattaren! Inför våra ögon, ja, nästan våra, bröt en verklig tragedi ut, och vad, vi kommer inte ens göra ett försök att tränga in till dess ursprung?

"Ja", instämde Ozerov. - Tragedi. Och din storslagna ironi är olämplig.

"Vad pratar du om, chef," mumlade Fedya efter en paus. - Det är bara jag. Förlåt.

... Under pausen stannar konstnären Valeria Dorozhkina alltid i sitt omklädningsrum, och ingen kommer till henne. Strax innan gardinen ges ställs ett glas ljummet sött te med citron på bordet så att hon kan ta en klunk "ljummen" så fort pausen börjar. Igår var allt exakt sig likt. Kostymdesignern Sofochka, olycklig till djupet av sin själ, såg med egna ögon hur Valeria gick in och stängde dörren efter sig. Visserligen kom hon inte direkt från scenen, på vägen dröjde hon någonstans, men inte för mycket, bara tre eller fyra minuter. Och hon gick inte ut längre, även när minutberedskapen meddelades på internradion. Sofochka tittade på från omklädningsrummet och var fruktansvärt orolig - inte för sig själv, naturligtvis, för skådespelerskan, som hon hade så upprörd precis innan föreställningen! Valeria dök fortfarande inte upp, och efter mycket plåga bestämde sig Sofochka för att knacka. Ingen öppnade och hon drog dörren. Konstigt nog var dörren låst. Den rädda Sofochka väckte väsen, de sprang efter regissören.

Den döde Verkhoventsev låg mitt på sitt kontor, kastade tillbaka ena armen och tryckte den andra mot bröstet, som om han visade skådespelaren hur man läser monologen. Hans portfölj låg på golvet i närheten, papper hade kommit ut ur den och på bordet låg en flaska och två glas konjak. Den ena tom, den andra nästan orörd.

De började ringa ambulansen, letade efter direktören, ett ofattbart uppståndelse uppstod, någon rusade till radiorummet för att varna dem att inte ringa. Sofochka mådde så dåligt att hon bara kunde mumla och peka någonstans i korridoren. Till slut gissade Vasilisa att byrån försökte förklara något viktigt. "Vad, vad, Sofochka?" "Lera," sa kostymdesignern till slut.

Dörren till omklädningsrummet gick inte att öppna. De skickade efter en låssmed, men var kommer en låssmed ifrån på teatern på kvällen?! Hjälpte grannen Lyalya Vershinina, som sprang backstage efter att regissören meddelat olyckan. En granne tog med sig en låda med verktyg från bilen och knäckte låset på nolltid. Dorozhkina låg på soffan, utsträckt, bredvid henne på mattan låg ett tomt glas och en citronskiva som hade rullat ut ur det. I första sekunden bestämde alla att hon också ... hade dött. Men Moskva-gästen Ozerov kände orädd hennes puls, sa att hon levde och krävde ammoniak. Vasilisa rusade fram och tog med sig en litersflaska från omklädningsrummet - de strödde ammoniak på byxorna för att de inte skulle glänsa efter strykningen. Ozerov lade en bit bomullsull under Valerias näsa, hon skakade på huvudet, sköt undan hans hand och började hosta våldsamt.

Det hela såg ut som en scen från en pjäs.

Kanske var det därför Fedya Velichkovsky trodde ... inte helt.

Vem tror du dödade honom och varför?

Vi vet inte ens varför han dog. Kanske fick han en hjärtattack?

– Men igår sa alla att han aldrig varit sjuk i något!

- Fedya, dina föräldrar är läkare. Du vet mycket väl att allt kan hända när som helst.

"Det är just för att min mor och far arbetar inom medicinområdet," började Fedya och återfick sin tidigare ton, "som jag säger att Verkhoventsev dog en våldsam död!" Mina föräldrar säger alltid att en person är en mycket pålitlig konstruktion. Utan någon anledning alls kan hon förstås åka till nästa värld, men det är osannolikt.

- Vem är hon?

"Konstruktion", förklarade Fedya utan att slå ett ögonlock. "Tror du att de kommer... som de säger... ta uttalanden från oss?"

"Vad kan tas ifrån oss om vi inte har sett något?"

Jag vet inte om dig, men jag har sett mycket! Jag såg hur alla bråkade innan föreställningen. Det kom bara ingen rök från dem! Jag hörde hur den här stiliga mannen, hur är det? ..

- Roman Zemskov. Han borde spela huvudrollen i vårt spel.

– Som den här romaren sa att han skulle hämnas på den vackra Valeria.

- Han sa inte det.

– Men det är meningen! De stoppade definitivt något i hennes te! Kanske var den dödliga dosen inte avsedd för Verkhoventsev, utan för henne, men på något sätt drack han den av misstag.

- Och hon? Vad drack hon då?

Fedya ryckte på axlarna. Av någon anledning hällde han upp te i ett fat och höll det nu med alla fem fingrar under botten och blåste och kisade med ögonen.

"Det kan finnas hur många förklaringar som helst, chef!" Verkhoventsev kunde besöka henne under pausen eller före pausen och dricka hennes te, och sedan avslutade hon bara resten. Eller... eller så drack de något tillsammans, och det var inte alls hennes te, men han drack mer än hon! Därför dog han, och Valeria blev bara förgiftad. Dessutom konjak! Han hade en flaska och två glas på bordet på sitt kontor. Jag undrar om de har fingeravtryck på dem? Någon drack med honom och förgiftade honom! Vilken teater som helst är inte bara ett konsttempel, det är alltid och alltid ett bålgetingbo!

Ozerov tittade på honom.

"Naturligtvis finns det alla möjliga nödsituationer på teatrar," drog han eftertänksamt, "men jag har aldrig hört kollegor förgifta varandra till döds.

"Även om Verkhoventsev dog... på egen hand, var Valeria definitivt förgiftad. Och Roman, precis innan föreställningen, sa att han skulle hämnas på henne.

"Så du menar att det var Roman som lade giftet i hennes te."

"Jag utesluter inte möjligheten, chef.

– Men den feta byrån Sofochka kommer med te!.. Den andra, den lilla, sa igår att det här är en ritual och den förändras aldrig. Vad heter hon, lilla?

"Kusin Betsy, tror jag.

Ozerov viftade med handen.

"Vi kommer inte att göra jobbet nu," sa han med ångest. – Vi måste ringa Grodzovsky och återvända till Moskva. Och berätta för Moskvitin att han skulle.

Moskvitin var ljudtekniker.

"Vänta, chef, vi borde inte börja just nu!" Låt oss gå till konstens tempel och bålgetingens bo samtidigt och orientera oss på plats. När allt kommer omkring borde vi bara vara i Moskva nästa måndag. Är du inte nyfiken?

Ozerov var väldigt nyfiken, men att inte erkänna för den här pojken! ..

Maxim log plötsligt. Han är äldre - tänkte han snabbt - bara tolv år gammal, och det verkar som om det är en livstid. Eller i flera liv.

Fedya gjorde färdigt brödet, all ost och all sylt, drack allt te, såg sig omkring i bordet som för att se om det fanns något mer kvar och kastade en huva över huvudet på honom.

- Kom igen, chef. Låt oss göra en spaning.

På den höga hotellverandan fick jag blunda, det var så vitt runt omkring. Till och med floden, ofrusen, bred, blev vit överallt, som om mörkt vatten hade pudrats med snö. Bilar rörde sig längs vägen och bröt upp flytande snögröt på två sidor. Kullen, som hotellet låg inbäddat vid, var helt täckt, träden stod midjedjupt i snö, och han fortsatte att sänka.

– Nej, chefen, ja, vilken skönhet, det måste du hålla med om! utbrast Fedya och Ozerov, som drog på sig handskarna, tittade på honom med nöje. Av någon anledning gillade han Fedyas helt olämpliga entusiasm.

"Jag älskar vintern", fortsatte Fedya att gnälla, medan de lyfte på benen som en trana och tog sig igenom den flytande gröten till bilen. Han tryckte ständigt på näsan och sprang på Maxim, som stannade och letade efter en plats där han kunde kliva. – Nej, det är klart, jag älskar sommaren mer, men det finns en speciell charm på vintern! Snö, lera, hundkyla! Det har förresten uppmärksammats: ju äckligare vinter, desto roligare semester. Den bästa semestern är det nya året, va, Maxim Viktorovich?

Maxim startade motorn, torkarna körde över glaset och fick ner halvcirklar av våt snö. Fedya klättrade upp i passagerarsätet och slog på värmaren med full effekt.

– Vet du vart du ska gå? Jag minns ingenting igår. Upp till Kreml, sedan, enligt mig, till höger. Låt oss vända oss till världsinnet! - och Fedor fiskade fram en tablett ur sin ryggsäck. "Han är allsmäktig, och han kommer att berätta för oss.

- Fedya, jag vet vägen.

– Tänk om du vänder åt fel håll i det mest avgörande ögonblicket, och istället för Nizhny Novgorod Drama Theatre hamnar vi i Saratov Comedy Theatre?

Ozerov körde ut från parkeringen och körde längs den breda, rufsade vinterfloden och undrade om han skulle ringa teaterchefen Lukin och varna honom. Det är väl inte upp till huvudstadsgästerna nu! .. Fedya petade i surfplattan och utbrast då och då: ”Stopp, stopp, vart tog du mig! .. Kom tillbaka! .. Var är vägen? Ja, jag är inte i Lakinsk, jag är i Nizhny, varför är du så dum? Vill du skämma ut mig?"

Sakta, sakta nådde de en gågata, nästan tom denna snöiga måndagsmorgon, och Ozerov, som körde jeepen till ett lågt stengärd, sa:

- Kom igen, gå ut.

Fedya, som om ingenting hade hänt, stoppade ner den vanärade tabletten i sin ryggsäck och klev ur bilen.

"Vi måste boka en stadsrundtur," sa han plötsligt. - sa mamma! Hon i vilken stad som helst, var vi än kommer, beställer först och främst en utflykt. Min pappa och jag är vana vid det! Hon tror att det bara är vildar som kommer till en obekant plats och sitter på ett hotell eller på jobbet, och inte är intresserade av något annat!

Den tunga, ovårdade dörren till serviceingången öppnade sig och en väktare i blå uniform såg strängt och högtidligt på dem. Framför honom låg stora spetsade anteckningsböcker uppställda på ett gult kontorsbord.

"Vi går till regissören," förklarade Fedya Velichkovsky glatt och kastade tillbaka huvan. Under huven hittades en filthatt "Steam är huvudet på allt", och Ozerov insåg att den högtidliga väktaren inte skulle släppa in dem för någonting.

Varken pass, eller Radio Russia-certifikat eller muntliga försäkran om pålitlighet kommer att hjälpa.

Jag borde ha ringt chefen direkt!

Ingen svarade i telefonen på något av de nummer som Ozerov kände till, och de skulle ha åkt därifrån utan saltslurp, om inte chefen för den litterära avdelningen hade haft det. När hon gick, borstade bort snön från kappan och näsduken och trampade kraftigt med fötterna, gick hon in i vestibulen, hälsade henne och sa till väktaren med låg röst:

- Farbror Vasya, det här är gäster från Moskva, släpp mig igenom.

"Tack," mumlade Ozerov. "Vi har redan tappat hoppet.

Hon nickade utan att lyssna och gick över de nedtrampade marmorgolven mot trappan som kunde ses runt kurvan. Fållen på hennes långa kjol var stänkt av lera.

- Inga nyheter? frågade Fedya med brinnande nyfikenhet. - Vet inte?

- Vad är nyheterna? mumlade en blek och något pösig chef för den litterära avdelningen under andan. Fedya kunde ha svurit att hon hade snyftat hela natten. Kanske hade hon och regissören Verkhoventsev speciell relation? Jag tror att det är vad de kallar det i pjäserna! – Vilken sorts attack mot oss, och till och med så oväntat! Stackars Yuri Ivanovich. Han och Verkhoventsev var inte direkt vänner, men de förstod varandra väl. Och detta är viktigt, väldigt viktigt för teatern, när chefschefen och regissören fungerar som en enad front. Vår värld är trots allt väldigt komplicerad, väldigt komplicerad. Alla nervösa, subtila, begåvade.

- Och på grund av vad igår skedde skandalen?

"Herregud, men inte på grund av någonting," sa Lyalya och grimaserade. - Den vanligaste swaran! Valeria Dorozhkina är en stor hantverkare på dem.

Hon öppnade dörren och släppte igenom dem.

- Yuri Ivanovich, Yuri Ivanovich! – Hon uttalade "Yurivanych". - De kom till dig!

Dörren från mottagningsrummet, där kusin Betsy snyftade bakom garderoben häromdagen, till direktörens kontor stod vidöppen och uppbackad med en statyett av en gjutjärnsbulldogg för att inte slå igen, och bakom den fanns någon sorts rörelse, som om Jurivanych sprang fram och tillbaka.

- Vi finns här för dig!

Regissören stod nära en hög bokhylla och kastade ut böcker ur den på golvet. Han slängde en del av det, sprang fram till bordet, drog fram en låda full med papper, vände den ut och in på mattan, knäböjde framför den och började sortera i pappren.

- Yurivanych, - Lyalya yttrade knappt, - du ... vadå?!

- Kan jag hjälpa? Fedya Velichkovsky lutade sig in. Han slet direkt av sig jackan från axlarna, sprang fram till regissören och satte sig på huk. – Vad letar vi efter?

Lukin tittade kort på Fedyas välvilliga och intresserade fysionomi, men det verkar som om han inte märkte honom.

- Vad? Vad har du förlorat?!

"Pengar", sa Jurij Ivanovitj och vred konstigt på huvudet, som om han ansträngde sig för att inte snyfta. – Alla pengar är slut!

- Vänta, vilka pengar? - Den här frågade Ozerov.

Direktören satt i sidled vid bordet och plockade bort sina glasögon från näsryggen.

- Vem är du? Du till mig? Jag kan inte, jag accepterar inte nu! Lyalya, pengarna var stulna!

Han hoppade upp och sprang till bokhyllan - Ozerov stod åt sidan och släppte igenom honom.

Lyalya insåg plötsligt, flämtade och tryckte näsduken mot sin mun med båda händerna:

- De där?! De pengarna, Yuri Ivanovich?

Han nickade kraftigt flera gånger. Böcker föll till golvet med en dov duns. Ozerov förstod att någon ny katastrof hade inträffat, inte värre än igår.

- Knock Knock! Får jag komma till dig, Yuri Ivanovich?

Maxim gick fram till dörren och stängde den försiktigt framför besökarens näsa.

- Kom in lite senare. Vi har ett möte.

Sedan tog han regissören i armen, drog honom till en stol och tvingade honom att sätta sig. Lukin försökte hoppa upp.

– Jag är Maxim Ozerov, jag måste spela in ett framträdande med dig. Förklara vad som hände.

Fedya Velichkovsky, från en mörk flaska som han hade tagit från ingenstans, droppade stinkande droppar i en mugg och fyllde på med vatten. Direktören ryckte ifrån honom muggen, tog en klunk, kvävdes och började hosta. Lyalya grävde skickligt genom pappersmassorna.

"Pengar", hostade rektorn. Hans kala huvud blev lila. – Jag hade pengar i kassaskåpet, fem förpackningar!... Bankförpackningar, förseglade. Fram till igår var de på plats, men nu ... de är borta! Borta! Jag kanske skiftade dem?.. Ja, jag skiftade dem inte! Lyalya, kära, trots allt, femhundratusen! ..

"Är du säker på att du inte översatte, Yurivanych?"

- Det verkar inte! Nej, varför ska jag föra över dem någonstans?!

Var de i det här säkra?

Direktören nickade sorgset.

– Längst bort i hörnet. Gå ut ur de mapparna! Och nu är det tomt! Borta, stulen! Lyalya, vad ska vi göra?!

Maxim kom fram och tittade in i ett stort brandsäkert skåp. Och Fedya kom fram och tittade. Och skakade pansardörren fram och tillbaka.

Vem mer har nycklarna?

- Vilka nycklar? Ah, nycklarna! Jag hade extrahus och huvuddirektören hade dem, men ingen annan! Till och med Tamara Vasilievna har ingen. Killar, vad gör vi nu?

Ozerov satte sig vid bordet mittemot direktören och sa mycket lugnt och bestämt:

Låt oss diskutera situationen. – När han talade så lugnt och bestämt lydde alla honom och kom till besinning. – I natt var pengarna, femhundratusen rubel, på plats. Får jag det rätt?

"Absolut, absolut, min kära.

– Idag kom du till kontoret, och ... vadå? Har det brutits in i kassaskåpet?

”Gud förbjude, inget har brutits in, kassaskåpet är i perfekt ordning. Den var låst, jag öppnade den med samma nycklar, - Yuri Ivanovich pekade på ett gäng som dinglade i nyckelhålet. - Jag tog ut Bochkins personliga akt, bara för att förbereda mig för att sammanställa en dödsruna ...

- Hur dog Bochkin också? Fedya blev förvånad på långt håll.

– Herregud, Bochkin är vår huvudregissör! Han gick tragiskt bort igår. Vitaly Vasilievich Bochkin.

"Verkhoventsev är en pseudonym," förklarade Lyalya.

Från alla chocker som hade hänt den senaste dagen kunde hennes ben inte hålla henne. Hon satte sig på den första stolen hon stötte på, tog muggen som direktören drack ur och tog också några klunkar.

"Du förstår inte, Maxim Viktorovich," sa regissören plötsligt, och Ozerov blev förvånad över att Yuri Ivanovich kom ihåg honom. "Du förstår inte helt. Dessa pengar ... är inte enkla, det är guld. Det är så det är. De gavs till mig av en filantrop, en mycket stor man i regionen. Han är vår beskyddare. Inte bara fört det vidare, inte ansikte mot ansikte, utan offentligt, på ett möte! ..

"Det här är pengar för takreparationer," förklarade Lyalya. – Vårt tak är i väldigt dåligt skick, och budgeten... du vet vad teatrarnas budget är. På våren började det svämma över oss, så vi sparade kulisser och arkiv med hela teatern. De var i tjänst på natten.

– Hela sommaren letade de efter pengar, bugade, frågade. Det är inte lätt, ingen ger. Jag är på borgmästarens kontor, och i administrationen, - Yuri Ivanovich viftade sorgset med handen. – Ingen ville punga ut! Och den här ... gav! En halv miljon tutelka i tyutelka! Vi ville utföra arbetet innan snön, vi började redan, och då! .. Huvudsaken, du förstår, jag märkte inte ens att de inte var där. Jag fick en personlig fil, och först då! ..

- Om kassaskåpet inte är trasigt, då öppnades det med nycklar, - sa Fedya Velichkovsky. Han verkade nosa på den tjocka dörren och stack sedan in huvudet. Är dina reservnycklar på plats? Hus?

– Du är min kära, hur vet jag det!

- Hur är det med regissören Bochkins nycklar? Det vill säga Verkhoventsev?

Så de tog honom till bårhuset igår. Herre, vilken olycka, vilken olycka!

"Yuri Ivanovich, vi måste kalla in specialister," föreslog Ozerov med sympati. - Kompetenta auktoriteter.

- Jag kan inte ringa organen, Maxim Viktorovich. Direktören började torka av sina glasögon med sin slips. - Jag kan inte. Det här är en känslig fråga. Vår beskyddare kommer inte att förlåta. Han kommer inte att förlåta ändå, och om jag involverar polisen! Du förstår, han gav mig dem från hand till hand. Inga kvitton, inga anteckningar. Han är en sådan ... speciell, svår person.

- Bandit? – Fedya Velichkovsky klargjorde, även om allt redan var klart.

Yuri Ivanovich tog tyvärr på sig sina glasögon.

"En svår man," upprepade han. – Han älskar vår teater. Du vet, jag tittade inte i hans arbetsbok för att se exakt vad den säger, en bandit eller en ställföreträdare! Jag vet inte och jag vill inte veta. Han hjälper oss alltid. Han är alltid med! Och så sådan respektlöshet, sådan röra! En halv miljon, är det ett skämt! ..

"Och taket," inflikade Lyalya mjukt. - Började precis.

"Pojkar, älsklingar," började regissören plötsligt, "ni kommer inte att säga ett enda ord till någon!" Svär inget ljud!

- Jag svär! Fedya lovade högt, men Ozerov sa ingenting.

Lyalya reste sig och började lämna tillbaka böckerna en efter en till bokhyllan. Som hon uttryckte dem var det tydligt att pengarna var en halv miljon tutelka i en tutelka! - försvann helt, ingen kommer någonsin att hitta dem, och det finns inget hopp om att Yurivanych av misstag överförde dem från kassaskåpet till bokhyllan.

"Kanske det handlade om pengarna, chef?" frågade Fedya. Han tittade in i ett tomt akvarium med torr sand i botten. - Vad tror du? Kanske direktören Bochkin, det vill säga Verkhoventsev, dödades bara för att få nycklarna till kassaskåpet från honom? Kush är bra!

- Varför dödades de? frågade regissören med fasa och vände sig till Fedya tillsammans med stolen. - Hur är den - dödad? Han bara låg ... på golvet ... och det fanns inga spår eller antydningar ens ... Maxim Viktorovich, det här är omöjligt!

"Vår Fjodor är en manusförfattare," förklarade Ozerov. - Specialiserat sig på deckare.

- Iscensättning! upprepade regissören och höll om huvudet. "En radioinspelning var planerad till idag, herregud! ..

Vi kommer inte att spela in något idag.

- Maxim Viktorovich, du är min kära, hur kan vi vara? Vi bara måste, vi måste!

- Spela in en föreställning baserad på Tjechovs berättelse "Duell"! – pustade ut regissören med hetta. Vi var så förberedda! Vi skulle gå!

"Alla bråkade när sammansättningen godkändes," sa Lyalya sorgset.

– Det stämmer, det stämmer. Vi måste spela in, om inte idag, så imorgon eller om tre dagar! Jag ber dig, Maxim Viktorovich!

"Ja, du behöver inte tigga mig," Ozerov var något förvirrad.

Nej, nej, du förstår inte!

- Jag förstår inte.

- Det är helt unionsradio! Jo, det vill säga helryska, förstås! En sådan skiva är på något sätt en spott in i evigheten!

Ozerov vidgade ögonen.

- Hur?! Vår radioföreställning kommer att sändas i federal eter, vi kommer att finnas kvar i Statens Radiofondens skivbibliotek! Lukin bröt upp.

- I Berlin kommer de att representera, - Fedya satte upp värmen. - På tävlingen "Golden Microphone"!

- Ja självklart! Och sedan - jag lovade. Inte bara till konstnärer, utan också ... till vår filantrop. Jag hade oförsiktigheten att bestämt lova honom! Han väntar på att vår teater äntligen ska åska i hela Ryssland. Vi måste, vi måste få det att hända!

Ozerov ryckte på axlarna. Han gillade regissören och väckte sympati.

"Låt oss göra det," sa han till slut. "Egentligen var det det vi kom för, jag insåg bara att det skulle bli svårt nu...

- I minne! skrek Yuri Ivanovich. - Till minne av de stora och alltför tidigt bortgångna! Han är en elev till Lyubimov själv! Ljubimov själv iscensatte, kan man säga, vår bortgångne mästares hand!... Artisterna kommer att spela som aldrig förr, jag lovar dig!

Var den avlidne en bra regissör? Fedya satt på en stol och drog av någon anledning huvan på sin tröja över huvudet.

Det blev en tystnad, en mycket kort sådan.

"Kompetent", var Lyalya den första att svara. – Vitaly Vasilyevich var faktiskt en erfaren och professionell regissör. Han gillade att bråka med artister, och han gillade också att bråka med artister, men vad jag vet är det många regissörer som gör det här. Till exempel, Yuri Lyubimov ...

"Omedelbart efter begravningen," vek Yuri Ivanovich sina händer i bön på bröstet. – Vi håller i det och dagen efter ska vi ge en föreställning! Maxim Viktorovich, du är min kära, vi kommer att göra just det, eller hur?

"Bra", instämde Ozerov. – Du kan också prova.

"Uh-uh", andades teaterchefen och vinkade åt sig själv, som ett fan, med sina utsträckta femmor. - Vad svårt, herregud, vad svårt allt är! ..

Plötsligt öppnades dörren på vid gavel och ett drag blåste mot gardinerna. De papper som rann ut på golvet prasslade och kröp.

- Yuri Ivanovich, underteckna min uppsägning!

Roman Zemskov gick brett och bestämt fram och närmade sig bordet och tittade in i regissörens ögon och lade ett papper framför honom. Han såg sig inte omkring.

"Vilken avskedande," mumlade Lukin nedstämd, tog pappersarket, satte det långt från hans ögon och rörde på läpparna och började läsa den enda fras som stod inskriven på det.

Fedya sträckte på nacken och slutade gunga i stolen. Lyalya rörde sig djupare bakom garderobsdörren. Ozerov korsade benen.

- Min kära, - efter att ha läst flera gånger, började Yuri Ivanovich, - hur är det möjligt? Vilka är siffrorna? Vi har ... sådana incidenter, och du kommer att ge en tår?

"Jag bryr mig inte," sa Roman bestämt. "Om du inte skriver under så går jag bara, det är allt. Jag kommer inte att stanna en dag i detta allmogehus!

– Ja, hur ska jag skriva på när du är med i alla våra framträdanden, hela repertoaren vilar på dig!

- Bryr dig inte. Jag ville. Till din. Repertoar”, sa Roman mycket tydligt, lutade handflatorna mot bordskanten och rörde sig närmare regissörens näsa. Skriver du på, eller går jag sådär?

- Romochka, min kära, du gör det inte på samma sätt! Ej gjort! Vem ska jag presentera för dina roller nu?! Tja, vem? Du vet, vår andra regissör är ganska svag, Vitaly Vasilyevich tillät honom inte att göra något seriöst, han kommer inte ens ha tid att förbereda någon! Vänta, kära, åtminstone ... ja, åtminstone till sommaren!

Roman Zemskov spände ögonen och tog ett papper ur regissörens hand.

"Förstod," sa han. Säg inte senare att jag inte varnade dig. Glad att stanna!

Ozerov, som gillade Yurivanych, bestämde sig för att det var dags att ingripa.

– I vilka produktioner medverkar den unge mannen? frågade han med låg röst och tog bort en osynlig fläck från sitt eget sammetsknä.

Både regissören och den rebelliska artisten vände sig som på kö och stirrade på regissören från huvudstaden.

"Herregud, nästan alla", mumlade rektorn. - Och han spelar i Krechinskys Bröllop, och i Vita Gardet, och i Grönholmsmetoden, och ...

"Det är trevligt", avbröt Ozerov. – Materialet är jättebra! Så fort jag har några lediga dagar ska jag förbereda någon från andra laget. Du har säkert en kandidat.

Ozerov beundrade fortfarande sitt knä. Chefen för den litterära avdelningen var helt tyst bakom dörren till bokhyllan. Fedya Velichkovsky repade sig.

- Ja, - som om Maxim Viktorovich plötsligt kom ihåg, - ännu en föreställning för Radio Ryssland! Vilken av de lovande skulle du rekommendera, Yuri Ivanovich? Ändå är den federala sändningen en allvarlig fråga. Återigen, Berlin, europeiska utmärkelser ...

"Vanechka," klämde regissören ut och tittade vädjande, "Vanechka Esaulov är en mycket bra artist, han visar mycket lovande ...

- Ring honom, Yuri Ivanovich, låt honom lära ut texterna!

- Esaulov? upprepade Roman Zemskov och blossade sina näsborrar. "Vilken är Von Koren?" Eller turbin? Är du helt galen?!

– Så trots allt finns det ingenstans att dra sig tillbaka, min kära! – skrek Jurij Ivanovitj och gissade tydligen försenat Ozerovs regissörs avsikt. – Du vred mina armar totalt! Jag måste täppa till gapet! Var är han med mig, Vanechka Esaulov... herregud... det är pinsamt, förstås, och volymerna är stora, men...

– Yesaulov kommer inte att spela von Koren! skrek Zemskov.

"Det kommer, det kommer det," drog Ozerov lugnande. Vi kommer att hjälpa honom och han kommer att spela.

Roman stod över regissören en sekund, som om en drake svävade över en vild kyckling, och rev sedan sakta sönder uttalandet om och om igen.

"Bra", sa han. - Jag förstår. Men bara till nyår förstår du? Och inte en dag mer!

"Självklart, naturligtvis, kära," nickade regissören. Inte en dag, inte en sekund! Det hade varit så länge, annars... skriv på ansökan!.. Men vart ska jag gå? Ja, och Yesaulov är en bra, bra artist!

Roman kastade rester av uttalandet på golvet och gick därifrån och slog igen dörren hårt. Direktören suckade högt.

"Det är kul med dig", sa Ozerov när dörren stängdes.

– Du tror inte att vi har en julkrubba här och ingen disciplin, Maxim Viktorovich! Efter gårdagens tragiska händelser är allas nerver på topp. Naturens konstnärer är subtila, lättpåverkade. Zemskov är ingen dålig kille, en väldigt bra kille, men han är en stjärna. En sådan stjärna, herregud! ..

"Yurivanych, jag går," sa Lyalya matt.

- Lyalya, säg bara inte ett ord till någon! Mötet måste hållas, och så är det de pengarna!... Vad klumpigt, vad klumpigt allt är!

– Presentera mig för den andra regissören. Vet han något? frågade Ozerov.

– In the know, naturligtvis, in the know! Den bortgångne Vitaly Vasilyevich flyttade allt rutinarbete till honom, och han försöker väldigt, väldigt! ..

- Jag ska presentera dig, Yurivanych. Om Igor nu är på plats. Och jag tar Ostrovsky från dig, det här är min Ostrovsky.

- På plats, Lyalechka! En sådan dag samlades alla, som ska sitta hemma ... Herregud, vilken katastrof, vilka olyckor.

Framför den täckta skrivmaskinen "Moskva" satt en äldre uppgiven kvinna i väntrummet.

- Hur är det, Lyalya? frågade tanten med en tragisk halvviskning när de gick. - Ingenting?

Lala ryckte på axlarna.

Jurij Ivanovich hoppade ut härnäst:

– En rundtur, en rundtur på teatern är ett måste, Maxim Viktorovich! Jag skulle själv dirigera för dig och för ... unge man. Här kommer Lyalya att visa dig allt! Och intervjun måste organiseras! Se till att organisera! Vi har en tjej som skriver väldigt flytande för Volzhanin! Ring både Komsomolskaya Pravda och AiF, vi har gäster från huvudstaden.

Chefen för den litterära avdelningen ledde dem in i ett hörnrum fullt av utkast, rufsade böcker, pärmar och gamla möbler. De gulmålade väggarna ovan var alla blöta av fläckar.

"Taket," förklarade Lyalya likgiltigt. – Nu kan vi inte fixa det. Vill du ha te?

- Stjäler de från dig överhuvudtaget? frågade Fedya Velichkovsky oroligt.

Hemskt, men han gillade allt! ..

Jag gillade den gamla teatern med svagt slitna trappor och runda fönster med utsikt över antingen de snötäckta lindarna och den öde stadsgatan, eller plötsligt - oväntat! - på brett lurvigt brunt vatten. Jag gillade regissören med sina fångade glasögon och kala huvud. Jag gillade artisten Zemskov, som framför Fedya gav sådana turer att det till och med blev varmt på det kalla kontoret! Jag gillade chefen för den litterära avdelningen, klädd som en äldre zigenare, med långt, rufsigt, ovårdat hår och en tjock volym Ostrovsky under armen. Jag gillade deckarspelet som spelades mitt framför hans, Fedins, ögon - den riktiga, i riktiga kulisser, modern, men lik den gamla.

Han gillade också hur kocken omedelbart tämde den envisa konstnären! Han verkar inte förstå!

Fedya ville verkligen ... undersöka, smyga längs mörka korridorer, avlyssna olycksbådande samtal, dra slutsatser, motbevisa anklagelser och bygga versioner. Han föreställde sig också hur han skulle berätta hela historien för sin far och mor, och de skulle lyssna - mycket noggrant och med sympati, men med ironiska miner.

Han var väldigt förtjust i när hans föräldrar gjorde ironiska miner.

... Vart kunde "Privalov-miljonerna" ta vägen?

"Fedka," sa chefen plötsligt, "var har du fått tag i valoordin?"

"Va?" Fedya blev förvånad.

- Du droppade valocordin till direktören. Var fick du det ifrån?

Velichkovsky nickade mot sin ryggsäck.

”Där borta, i sidfickan. Jag har alltid med mig valoordin-, nitroglycerin-, huvud- och diarrémediciner. – Här flyttade han galant med foten i riktning mot den litterära avdelningschefen. - Ursäkta livets prosa, fru. Mamma lärde mig! Hon anser att varje kultiverad människa borde ha elementära frälsningsmedel till hands!

"Fantastiskt", sa Ozerov.

- Vem kunde stjäla pengarna, Lyalya ... vad är ditt patronym?

- Olga Mikhailovna, men alla kallar mig bara Lyalya. Jag är van vid.

- Har något försvunnit tidigare?

Hon ryckte på axlarna. Den gamla elektriska samovaren nosade först och gnällde sedan subtilt. Lyalya började hälla teblad i en tekanna med röda och guldblommor.

"Ibland försvinner saker. Valera Dorozhkina har mest. Men hon har också saker ... speciella. Kära, vackra. På Sofochka är detta chefen för kostymavdelningen, på något sätt försvann spetskragen och de hittades inte. Men de tog aldrig pengar, aldrig!.. Ingen låser våra dörrar, allas väskor står vidöppna, och det faller inte in att gömma dem!

Ozerov gick fram till fönstret och stirrade på snön, som fortsatte att falla och falla och fyllde den breda halvcirkelformade balkongen med den skalande balustraden.

"Att regissören hade en stor summa i kassaskåpet var känt för hela teatern", sa han eftertänksamt. – Har den här filantropen överlämnat pengar till honom inför alla? .. När var det? ..

– Åh, ja, någonstans innan säsongsstarten. Ja, ja, det var ett möte i truppen, vi bjuder alltid in honom, han deltar säkert. Så i september.

– Fram till idag eller fram till igår låg pengarna tyst på plats. Och plötsligt försvann de!

"Chef, enligt min teori, bör vi gå från slutet till början. Vi ser resultat! Resultatet är detta - regissören dog, stjärnan förgiftades, pengarna var borta. Vi måste simulera de initiala förhållandena.

Ozerov nickade och lyssnade inte.

- Och Roman Zemskov? Bra skådespelare? - han frågade. Han spelade bra igår!

– Han är en stor artist.

Ozerov vände sig om:

– Och hela tiden slår i hysteri?

- Nej! – Lyalya protesterade hett. - Nej nej! Han är förstås väldigt lättpåverkad, men alla artister har ett rörligt nervsystem!

- Jag antar.

”Han är en man med sällsynt talang, av de sällsynta! Han är en diamant, vet du? Han är subtil, smart, superbegåvad! Hur är det bland dumma och obegåvade?

"Vad," förklarade Ozerov, "finns det verkligen inte en enda begåvad längre?"

"Det finns inget som kan jämföras med honom," sa Lyalya bestämt.

Hennes ögon fylldes plötsligt av tårar. Hon grät halva natten och var säker på att för idag var tårarna över, att hon på något sätt skulle uthärda dagen offentligt, men det visade sig att det fortfarande fanns många, många fler! Hela sjön. Och sjön svämmade över sina stränder.

Lala fnyste. Dessa två är främlingar och väldigt kalla. Så verkade det för henne. Med dem kan du inte, du kan inte! De kommer att titta på henne med avsky och utan någon som helst sympati. De kommer att skratta åt henne!

- Jag är nu, - muttrade Lyalya, - bara en sekund.

Och hon sprang ut från kontoret. Den yngre, två meter lång och lurvig, verkade till och med vissla efter henne.

”Chief”, och dämpade basen, sa den två meter långa och lurviga, när dörren slog igen, ”kanske är hon med här, med Zemskov, speciell relation, och inte alls med den bortgångne regissören Verkhoventsev?

- Vad bryr du dig om, Fedya?!

– Jag utreder. Varför grät hon? Hon grät av någon anledning!

"Kom igen, Fedya, låt oss ta lite te," föreslog Ozerov. - Ta kopparna! Vi kom in i historien.

– Kan du verkligen förbereda en ersättare till alla föreställningar på tre dagar?

- Fed, är du galen? Självklart inte! Jag har aldrig sett en föreställning!

– Så det var ett drag! – njuter, konstaterade Fedya. – Och det fungerade!

Ozerov öppnade skåpet – chefen för den litterära avdelningen hade, liksom Jurivanych, gamla tunga möbler, som om de hade överlevt krig och revolutioner – och ställde fram kopparna en efter en.

Den nedre dörren öppnades med en gammal kvinnas knarr. Maxim satte sig och kikade eftertänksamt in. Det fanns inget intressant där.

Lyalya kom tillbaka, tunnare och äldre på några minuter i korridoren, och började hälla upp te.

"Igor Podberezov, vår andra regissör, ​​kommer upp nu," sa hon och sniffade. – Jag tittade på honom. Han frågar om du behöver en repetition eller om du ska spela in direkt.

"En repetition behövs inte," sa Ozerov och slog igen den tunga garderobsdörren. – Att spela in för radio och utan repetitioner är ett ganska svårt test. Att spela framför en tom hall är svårt och ovanligt. Så vi ska repetera direkt på scenen, och bara läsa den dagen innan. Det kan vara här hos dig. Eller var läser du? .. Vi måste be Yuri Ivanovich att schemalägga en läsning för imorgon.

- Jag kommer tala om för honom. Yurivanych var fortfarande orolig för intervjun. Så jag ordnar, har du något emot det?

– Jag är inte emot.

– Vi har en tjej som jobbar deltid, skriver hon för tidningen, och vi börjar med henne.

"Chef, kan jag gå runt på teatern en stund?" frågade Fedya Velichkovsky ödmjukt efter att ha blåst ut allt sitt te på ett ögonblick. – Jag lovar att bete mig bra, att inte hamna i skärmytslingar och inte blanda mig i slagsmål!

Vilka andra slagsmål? Lyalya klirrade i sin kopp. Vi har inga slagsmål!

Maxim nickade och Fedya sprang ut genom dörren.

Han hade ingen bestämd plan, han skulle gå längs korridorerna, titta in i vingarna, gå upp på scenen och titta in i aulan, om möjligt. Han såg aldrig teaterns "inre liv" med egna ögon, men då och då drog han böcker från sin mamma, hon var mycket förtjust i memoarer, särskilt skådespeleri och regi. Enligt memoarer lever teatern enligt helt andra lagar, inte som alla andra institutioner. Och ordet "institution" är olämpligt här. Enligt memoarerna är teatern en "stor familj", där de då och då bråkar, sluter fred, älskar och hatar, intrigerar, hjälper till, hjälper till, vad de än gör. Fedya Velichkovsky kunde absolut inte föreställa sig en familj på flera hundra personer! Hans egen familj - mamma, pappa, bror och han, Fedya - var redan ganska många, speciellt om man lägger till moster, farbror, farmor Shura och kusiner! Enligt memoarer, för en riktig artist spelar föräldrar helt enkelt ingen roll, men den "teatrala familjen" spelar roll. Det finns den högsta domstolen, det finns de viktigaste utmärkelserna och de största besvikelserna.

Fedya Velichkovsky - som en blivande manusförfattare och framtida författare! – Jag ville verkligen studera det här fenomenet, åtminstone ytligt, utifrån.

Ja, och detektivspelet, fyllt med nya olycksbådande detaljer, sysselsatte honom mycket. Att stjäla pengar – det är det som gäller! Det är välkänt att varje brott endast har tre motiv: kärlek, det är också hat och passion; pengar, arv, förfalskade räkningar och allt det där; och ett försök att dölja ett tidigare avskyvärt brott.

Fedya var säker på att det i detta detektivspel handlade om pengar.

Han gick upp till översta våningen och kikade genom alla öppna dörrar och befann sig liksom framför en grind bunden med ny plåt. En av portarna var öppen. tänkte Fedya och gick in.

I ett enormt rum visade sig allt vara överdrivet på något sätt. För stora stolar, för stora lyktor, för stora krukträd, allt är inte riktigt. Fedya insåg inte omedelbart att det här måste vara en verkstad där landskap tillverkas.

- Förlorat? frågade en lång skäggig man med låg röst när han klev ut bakom en garderob. Han torkade sina starka, seniga händer med en trasa.

"Förmodligen inte," erkände Fedya Velichkovsky. – Jag är på turné. Jag har en sådan utflykt - för en.

"Valery Klyukin," presenterade mannen sig. - Man till Valeria Dorozhkina. Jag berättar direkt för alla att jag är man, så att det inte finns några frågor.

"Och vilka frågor har jag...får jag ha frågor?" Fedya förstod inte.

"Man vet aldrig", ryckte den skäggige mannen på axlarna. – Jag har en sådan hederstitel – mannen till en stjärna.

– Jag tycker att det är ett bra namn! sa Fedya. – Om du teoretiskt inbillar dig att jag skulle kunna ha en fru skulle jag föredra att hon var en stjärna, och inte bara någon eländig dåre.

- Jaha, - antingen höll Valery med eller höll inte med.

– Gör du dekorationer just här?

- Precis här.

– Vad tror du kan hända med huvudregissören?

Valery kastade trasan i ett hörn, den landade på en låda där, som patroner i en bandolier, gula långa burkar satt tätt fast.

"Han är död", sa Klyukin likgiltigt. Vad mer kunde ha hänt honom?

"Han kanske blev dödad?"

- Släpp det. Vem behöver det?

- Jag vet inte. Men de försökte också ... döda din fru. Samma kväll.

Klyukin tänkte lite.

"Hör du, unge man. Jag bryr mig inte om min så kallade fru. Vi håller på att skiljas. Jag kan och vill inte längre! .. Hon är ganska vid liv och mår bra, allt är bra med henne. Jag vet inte om de försökte döda henne eller hon själv...

Fedya spetsade öronen.

- Hur är det med dig själv?

- Ingenting! Klyukin skällde oväntat. – Du kan fortsätta din turné någon annanstans. Jag har mycket jobb.

Fedya, som aldrig hade blivit utsparkad från ingenstans i sitt liv, log vagt, mumlade "tack" och gick ut genom den plåtbesatta grinden.

Konstig personlighet denna "man till stjärnan", mycket konstigt!

I korridoren på andra våningen träffade han en väldigt söt tjej. Han hade redan sett henne igår. Det verkar som att hon är dotter till regissören Yurivanych.

"Hej", sa flickan glatt på avstånd och viftade med handen mot honom. - Har du inte åkt än?

"Nej," svarade Fedya och log också. Det menade vi inte!

– Och jag spelar Katya, tjänstemannens dotter, i Duell. Det är bara några rader, - och flickan ryckte på axlarna, - men ändå bättre än ingenting! Vad heter du?

Velichkovsky presenterade sig i all sin uniform.

"Fedya är ett roligt namn," jublade flickan. – Och jag är Alina!

"Alina," började Fedya omedelbart, "ha synd om mig. Jag vågar inte kräva kärlek, kanske för mina synder, min ängel, jag är inte värd kärlek, men ...

- Hur?! – ganska fördöende skrattade Alina. - Så kärlek? .. Hur snabb du är! Jobbar du på radio?

"På radio," erkände Velichkovsky. – Jag försöker också jobba på tv.

- Är du en konstnär, Fedya?

– Jag är manusförfattare. Jo, också, naturligtvis, en redaktör, ibland en assisterande regissör, ​​när det behövs, en korrespondent ...

- Fedechka, - Alina tog hans arm och tryckte lite på hennes starka och tunga bröstkorg. "Skriv ett manus åt mig!" Det bästa och vackraste! För den allra första och vackraste kanalen! Ännu bättre, för en stor film! Jag kommer att bli en känd artist och du kommer också att bli lite ... glorifierad.

- Jag ... ska försöka, - Fedya ryckte till lite och frågade dumhet: - Vill du agera i filmer?

"Gud, vem vill inte agera i filmer?!

"Jag vill inte," erkände Fedya uppriktigt.

Så du är ingen artist! Även om du har ... en bra konsistens. Du är stilig.

Fronder och cynikern Velichkovsky, förklarade stilig, funderade på om de skulle dra sig tillbaka.

Nej, han är en erfaren person!.. Han har trots allt en misslyckad romans bakom sig och sin första kärlek i tionde klass, som inte heller är särskilt framgångsrik! Han glömde lite vad som var grejen i denna tionde klass, men föremålet för hans kärlek verkade inte ägna honom någon uppmärksamhet, och nallebjörnen som presenterades för Alla hjärtans dag lämnades på klassrummets skrivbord - lite för att visa. Föräldrar, när Fedya inte ens berättade det för dem, utan slentrianmässigt nämnde det - han tyckte synd om björnen, han tog pengar för honom från sin mamma, tittade noga och valde länge - de sa att du inte skulle betala uppmärksamma detta. Om en tjej gör detta mot din björn, son, du har bara en utväg - ge henne inga fler presenter. Och repan läkte väldigt snabbt, till och med överraskande. Han ville inte alls komma ihåg den misslyckade romansen! Det fanns inte längre en repa, utan ett blodigt sår, och han var fortfarande lite rädd för att störa henne.

Han är en erfaren person, men på grund av någon oförklarlig, löjlig renlighet var han rädd och förstod inte tjejerna som tryckte på sina bröst under de första sekunderna av deras bekantskap. Han kände ingen njutning eller bävan, tvärtom!.. En kyla inträdde genast i hans huvud, han drog sig undan, började tala på ett komplicerat och blommigt sätt - i allmänhet som regel efter ett tag, för att Fedyas lättnad började flickan bli uttråkad och stoppade angreppet.

…Men det här är en annan sak! Här - en deckare i sceneriet på en dramateater! Kanske är det vettigt att fortsätta?

- Eskortera dig? frågade Fedya och beslöt att det var vettigt att fortsätta.

Slut på inledande segment.

Text tillhandahållen av liters LLC.

Läs denna bok i sin helhet genom att köpa den fullständiga juridiska versionen på LitRes.

Du kan säkert betala för boken med ett Visa, MasterCard, Maestro bankkort, från ett mobiltelefonkonto, från en betalterminal, i en MTS- eller Svyaznoy-salong, via PayPal, WebMoney, Yandex.Money, QIWI Wallet, bonuskort eller på ett annat sätt som är bekvämt för dig.

© Ustinova T., 2015

© Design. LLC "Publishing House" E ", 2015

* * *

Hela natten vrålade och dånade vinden som trasslade in sig i taket och en gren av en gammal lind knackade på fönstret och gjorde det svårt att sova. Och det började snöa på morgonen. Maxim tittade länge och sanslöst ut genom fönstret - bara för att fördröja ögonblicket då han fortfarande var tvungen att packa ihop. Stora flingor virvlade i snöstormen före gryningen i november, föll sakta ner på den våta svärtade asfalten, lyktorna fladdrade i pölarna med fula blekgula fläckar. Med den sista kraften väntade Moskva på en riktig vinter - så att den, så fort den kommer, skulle börja vänta på våren. Maxim älskade våren mer än något annat i världen - grön, varm, middag, salt, med kvass från en tunna och promenader i Neskuchny Garden - men du måste fortfarande leva och leva innan den, och på något sätt kan du inte tro att du kommer leva.

Ljuset träffade mina ögon, mitt huvud surrade, som i en transformatorlåda. Nyhetsuppläsaren - skandalöst livlig för halv sex på morgonen - sa att "den förutspådda uppvärmningen på europeiskt territorium är lite försenad och snöfall förväntas." "Dra åt helvete!" - Maxim Ozerov rådde presentatören och stängde av TV:n.

Sasha har redan lämnat tjänsten. I hennes förmåga att vakna upp med ett ofrånkomligt gott humör fanns en för Ozerov oförklarlig shamanism: Sashka var glad, lätt, åt alltid frukost med nöje och påminde med hela sitt utseende Max om en fullblods, affärsmässig tax, som hade samlats med ägaren till en räv. Själv visste han inte hur: för att gå upp måste han starta tio väckarklockor, på morgnarna blödde de grader som tagit upp under natten från ingenstans. Ozerov frös, blandade sina fötter, slog ner hörn och led av insikten om sin egen ofullkomlighet och andliga lättja. Sashka förbarmade sig över honom och - om han råkade gå tidigare - lagade frukost. Han vägrade alltid och hon tvingade honom att äta.

På bordet stod en ljummen kanna med resten av kaffet och en enorm antikkorg med lock, remmar och ett mörkt mässingslås. Korgen täcktes med en kökshandduk i frotté. En polerad termos och den optimistiska kanten på en Krakow-korv stack fram under handduken. I korgen fanns ett papper med texten: "To go."

Så, snö?.. Maxim Ozerov drog sig trotsigt ut ur garderoben och tittade på sin röda campingdunjacka med en trasig ärm. Tja, en dunjacka, men vad är det? .. Om det snöar, det finns fyrahundra verst och en krok framför sig, då är det en dunjacka, och inte alls den smarta kappan som han räknade med! Förutspådd uppvärmning är försenad, tydligt angivet. Det vill säga att det tydligen ska vara väntat till våren.

- Vår! - Maxim reciterade i tystnaden i lägenheten. – Den första ramen är exponerad! Och ljud bröt in i rummet! Och välsignelsen av det närliggande templet! Och folkets röst! Och ljudet av hjulet!

Nåväl, åtminstone igår på servicen kontrollerade de hjulen - alla fyra - och inte en enda knackning. Han klättrade i en dunjacka, slängde en ryggsäck över axeln, tog tag i Sashkas korg - den knakade i hälsning - och gick ut.

Ozerov körde sitt terrängfordon från Moskva, vindrutetorkarna knarrade ansträngt, de breda däcken med ett brum krossade det leriga vattnet i det rullade hjulspåret på Volga federala motorväg, strålkastarna skar genom den grå slöjan av snö och duggregn. I går gick han med på att kalla på dacha för Fedya - Kratovo var på väg, men nu hoppades Maxim att Velichkovsky skulle försov sig, och då skulle han vinna tillbaka på honom. Efter att ha vandrat runt i den gamla och mycket sömniga byn ett tag svängde Ozerov slutligen in på rätt gata.

Vid porten till ett av husen skymtade en böjd figur klädd i en giftig grön dräkt, monstruösa canvasbyxor och orange pälsmockasiner. Bilden kompletterades av en badfiltshatt neddragen över ögonen med inskriptionen i stor ligatur "Steam to everything is the head." I ena handen höll figuren en ryggsäck storleken på ett litet hus, i den andra - Ozerov kunde nästan inte tro sina ögon! - En flaska champagne svart hörlurstråd strömmade ner för hoodien, som visade sig vara en snowboardjacka med ett lejonansikte på ryggen.

Fedya Velichkovsky försov sig inte.

- Herr direktör! Varför berättade du inte för mig? Vi kom överens om att du ringer! Och du? Lurade du den lilla flickan? - Fedya, som på något sätt stoppade in sin otroliga ryggsäck i bagageutrymmet, klättrade utan ceremonier i korgen med Sashas förnödenheter, sniffade värderingsfullt och med entusiasm på korven och till och med med en viss lust frågade: - Har du hårdkokta ägg och färska gurkor? ..

– Kamrat manusförfattare! Ozerov gäspade utan att öppna käkarna. - Saryn på en kitchka! Kom och sitt ner!

- God morgon på dig också!

Dörrarna slog igen, bensin-V-8:an vrålade belåtet och den "lyfta" mörkgröna jeepen med en knallorange snorkel rullade glatt längs den urtvättade byvägen.

Velichkovsky kastade av sig sina pälsmockasiner och stoppade in benen under honom som en yogi och slog sig ner i en bred läderfåtölj.

"Vi kommer att äta frukost i Vladimir på bensinstationen," beordrade han. – Jag har tänkt på allt.

Under den dumma filtmössan kliade hans huvud outhärdligt, men Fedya bestämde sig bestämt för att han aldrig skulle ta av sig mössan. I alla fall tills chefen uppmärksammar henne.

"Uh-huh," svarade Ozerov utan någon entusiasm.

Nej, ett "yup" räcker inte! Velichkovsky kliade sig i huvudet och fortsatte uppriktigt:

"Du, herr direktör, fyller din besättning, och jag, Childe Harold, kommer att beslagta dåligt bryggt kaffe med korv i deg. När jag sitter vid ett bord vid fönstret ska jag titta på de snabba bilarna som flyger genom dimman av svart och silver upphängning av snö och regn i ... eh ... - Fedya tvekade en sekund och valde det mest vulgära epitetet - i en knappt kläckt, ovänlig dyster morgon.

- Bas! Ozerov utfärdade en dom.

För Velichkovsky var detta den andra resan, han var på ett fantastiskt humör, älskade hela världen och särskilt sig själv i den. En inbjudan till expeditionen var liktydigt med att dras in i kretsen av invigda, ett speciellt tecken som betydde "du är en av dina egna". Något som det högsta statliga priset och en väldigt sluten klubb, där bara de mest trogna, nära och lovande antogs. "Nära och lovande" Fedya var bara sex månader gammal. Och ingen - inte ens Ozerov - gissade hur mycket han gillade det!

Affärsresor uppfanns av Vladlen Arlenovich Grodzovsky, generaldirektör för Radio Russia, en haj, pelare och Mephistopheles från radiovärlden. Flera gånger om året skickade Grodzovsky, genom personligt dekret, Ozerov - hans chefsdirektör, medbrottsling och högra hand - till någon provinsstad med en teater, där Maxim mästerligt och mycket snabbt spelade in föreställningar baserade på ryska och utländska klassiker för Statens radiofond . Produktioner fick europeiska priser, länsteatrar fick berömmelse och en liten extrainkomst, och radioanställda fick en känsla av samhörighet och avkoppling utan att avbryta sin inhemska produktion. Att arbeta på dessa resor har alltid varit... lite av en låtsaskänsla.

Och nu var chefsregissören, vinnaren av allt och en absolut professionell Ozerov säker på att Tjechovs "Duell" på Nizhny Novgorod State Drama Theatre skulle göras om två dagar. I värsta fall - för två och en halv. Och så - en vecka av en officiell affärsresa, när du kan hänga runt i staden, vandra runt på museer, gå på en komedi på en teater där alla redan är dina egna, dricka öl och äta kräftor på restauranger på banvallarna. Så här föreställde Ozerov sig nu "några dagar i en Moskva-direktörs liv i Nizjnij Novgorod".

Det fanns inget arbete för Velichkovsky - han togs uteslutande som en belöning för sitt arbete. Snarare även i förväg. Han var en bra författare, och Ozerov bestämde med en omisskännlig instinkt att han med tiden skulle bli väldigt bra! .. Fedya skrev talangfullt och helt skamlöst vilken som helst, även den mest häftiga, situation, höll tid, visste hur man ställer frågor, gjorde rätt intryck, visste när man skulle argumentera och när man måste hålla med, och förlät inte sig själv för hackarbete.

Han var lat, opunktig, låtsades vara en fröken och cyniker.

Ozerov plockade upp Fedya på morgonsportkanalen, där han arbetade som korrespondent och blev känd för en minuts historia om ett cykelmaraton, där han lyckades använda ordet "sammanhållning" arton gånger för att våga, och så smart att materialet fortsatte. luften.

Det var svårt att köra. Snöfallet tilltog bara och banan var märkbart pudrad. En rejäl SUV gled och flöt i ett hjulspår, Maxim var ständigt tvungen att "fånga" sin girning med ratten, och i en snöstorm smälte allt samman: de sällsynta söndagsbilarna, prydliga, pigga i dimman och den gråa tungan på motorvägen med utsmetade markeringar och den trasiga smutsiga vägkanten ...

– Nåväl, vädret! sa Fedya. Han tog en elektronisk cigarett ur fickan på sina otroliga byxor, lutade sig bakåt i stolen och försökte andas in - det gick inte. - Hur det fungerar?

- Blev sjuk? - Ozerov kisade med ena ögat mot Fedya, tog en cigarett ur munnen och kastade den i mugghållaren mellan sätena. - Ingen rökning i min bil!

"De är miljövänliga," invände Fedya.

"Kassa en buss i Vladimir och rök själv," hotade Ozerov, "och ta av den filtmössan!"

- Nåväl, äntligen, Maxim Viktorovich! – Fedya kastade sin hatt i baksätet och började klia sig av hänförelse, som en apa. – Jag har suttit i den i två timmar som en dåre, och du märkte precis! Var är din regiobservation?

– Jag kör bil. Jag tittar på vägen.

"Det spelar ingen roll", fortsatte Fedya entusiastiskt. – För oss konstnärer är det viktigaste att observera livet och dra slutsatser. Drar du slutsatser av livet, Maxim Viktorovich? Tittar du på henne?

- Inte nu.

– Och jag tittar alltid! Och jag bekräftar kategoriskt att alla händelser kan återställas till dess final! Om du vet exakt hur det slutade, som en observant person, kan du alltid säga vad som var drivkraften! Så att säga, att förstå vad som var i början - ett ord eller inte bara ett ord, utan något annat!

"Mmmm," drog Ozerov, "vad har du läst? Amerikanska psykologer? Eller hade gamla Conan Doyle en effekt på dig?

Strax innan affärsresan avslutade Fedya manuset baserat på berättelserna om Sherlock Holmes. Han pillade runt länge, försökte och så småningom grävde han fram någon form av förrevolutionär översättning, så manuset visade sig vara underhållande och helt oigenkännligt, som om Conan Doyle plötsligt tog och skrev en helt ny historia.

Maxim gillade det här manuset så mycket att han till och med visade det för sina överordnade. Myndigheterna tänkte på det och beordrade att ta den lovande Fedya till Nizhny. Pojken måste vila, varva ner och känna sig som "en del av helheten".

- Och fick det här skräpet! Maxim nickade mot mugghållaren, där en elektronisk cigarett dinglade. – Jag köper hellre en pipa.

Jag röker inte, du vet! Mamma är emot, och verkligen hälsoministeriet varnar! Men hur är en författare utan en cybaret? Se dig omkring - allt är molnigt, allt är grått, allt är mörkt. Tomhet och mörker! I själen av kaos och en passion för förstörelse!

– Är det kaos och passion i din själ?

- Och vad? frågade Fedya. - Inte märkbar?

I Petushki började snöstormen avta, och i Vladimir avtog den helt. De klättrade över någon sorts osynlig vägg, bakom vilken det plötsligt inte var någon snöstorm och den kommande vintern. Himlen började stiga, asfalten, svart och fuktig av snöupphängningen, torkade upp och blev genast dammig, torkarna knarrade förgäves på vindrutan. Ett tag rusade deras jeep som längs gränsen mellan årstiderna, och så plötsligt, någonstans ovanför, sken solen bländande starkt. Det stänkte genom ett hål på himlen, bröt genom molnen, svämmade över vägen, fälten, skogen svartnade i fjärran, gnistrade i backspegeln på framförvarande personbil, föll vertikalt på dammiga streck av jeepen. Den ändlösa blinda gråheten ersattes av en kontrasterande gröngrå dis, genomborrad av varmt solljus, den sista i år.

De tog på sig mörka glasögon - rörelsen visade sig vara synkron och "cool", som i en film om specialagenter och utomjordingar. Ozerov var road.

För alltid igensatt med lastbilar visade sig Vladimir-distriktet vara helt gratis. Fedya, som utropade sig själv till navigatör och begravde sig i "enheten", förkastade det som onödigt. Internet rörde sig knappt, trafikstockningar laddades inte och Ozerov, du vet, satte press på gasen - tekniken kom återigen på skam.

- Och du, herr direktör, vet var du ska styra? frågade Fedya. Han fiskade upp en skrynklig grön satäng ur handskfacket och började granska den. "Vi är i E-14, eller hur? Eller... eller C-18?

Och han började trycka in atlasen under Ozerovs näsa. Maxim Atlas knuffade undan mig.

- Här i en rak linje, Fed. I en rak linje ända upp till botten. Låt oss inte missa.

De körde genom byarna. Varför läggs den federala motorvägen genom byarna? Det är obekvämt, långsamt, osäkert och i allmänhet! Fedya var alltid blyg, men han gillade verkligen det här asiatiska barbariet. Det fanns någon form av regelbundenhet i honom - utan byar och vägen är inte dyr! .. Han gillade att läsa konstiga namn, gissa accenterna - ju längre från Moskva, desto lättare var det att göra ett misstag: Ibred, Lipyanoy Duke, Yambirno, Akhlebinino ... Fedya tyckte synd om de skeva, svärtade förfallna byhusen, förstörda antingen av vibrationer från lastbilar med flera ton, som gick dygnet runt längs en motorväg som var avskuren mitt i byn, eller av den skurkaktiga medvetenheten från ägarna, eller helt enkelt av någon form av olycka. Därför letade han i varje by på vägen alltid efter något starkt, välbyggt, bebyggt, glänsande hus med färsk, inte flagnande färg - bara för att glädjas åt det och tänka: "Vilken skönhet!"

Han skulle aldrig erkänna detta för någon - ändå är han en fröken och en cyniker som vet att livet är dystert och orättvist. Ja, och han är ganska många år gammal, tjugofyra på våren knackade. Och han har allt bakom sig - ett bråk med sin far om valet av yrke, ett universitet, en stolt vägran till forskarskolan, en misslyckad romans, ett misslyckat första manus, en misslyckad första rapport! .. I allmänhet var Fedya en erfaren fighter, men han tyckte synd om de hemlösa till tårar hundar och gladde sig innerligt över de rätta husen.

Direkt efter Vladimir började han gnälla och gnälla över att han ville äta och "sträcka på sig". Ozerov svarade ett tag att han måste vara modig och utstå svårigheter - det var en lek, hon roade båda - och sedan taxiade Maxim till en bensinstation.

Fedya tryckte in fötterna i sina mockasiner, rynkade upp hälarna och ramlade ut.

- Förkyld hund! förkunnade han med förtjusning. – Ge mig en hatt, Maxim Viktorovich, det kommer att blåsa i mina öron!

Ozerov kastade honom en hatt "Steam är huvudet på allt", som Fedya omedelbart tog på sig.

- Du medan tankar, och jag är i kö! Vill du ha en espresso eller en cappuccino?

– I vilken kö? Ozerov muttrade efter andan när han klev ur bilen. – Var är kön ifrån?

Himlen lyste och det var så kallt att andedräkten frös och tycktes prassla runt läpparna. Maxim knäppte kragen på sin dunjacka under hakan. Efter att ha suttit länge i bilen darrade han. Och Sashka trodde att han skulle ha en "picknick vid sidan av vägen", han samlade en korg! ..

- Maxim Viktorovich! ropade Velichkovskys huvud som petade ut genom glasdörrarna. - Ta tag i lite förnödenheter!

- Balda, - sa Ozerov under andan och ropade som svar: - Jag tar det inte! Jag äter det själv!

Bensinstationen var ren, lätt och luktade gott - kaffe och muffins. Det var kö till disken med semlor, alla borden i kaféet var upptagna. Fedya satt vid disken vid fönstret på en hög nickelpläterad stol, den andra höll försiktigt sin hand och vinkade frenetiskt mot Maxim, som en signalman ombord på ett skepp.

– Vad vinkar du?

– Ja, ni ser vilken uppståndelse det är! Nu håller du stolen så går jag i kö. Vill du ha en cappuccino eller espresso? Vill du att jag tar med champagne från bagageutrymmet, du blir full och så kör jag?

- Fed, ställ dig i kö. Jag te. Svart.

- Med mjölk? - sa Fedya. "Hur mår kusin Betsy?"

De smuttade ur stora glasmuggar, Fedya bet omväxlande av en korv, sedan "en söt snigel med vaniljkräm". En annan korv - en reserv - väntade på en plasttallrik, och Fedya var glad över att tro att allt fortfarande låg framför sig.

- Alltså - detaljerna! meddelade han med munnen full. – Det viktigaste är detaljerna, Maxim Viktorovich. Oscar Wilde sa att bara mycket ytliga människor inte dömer efter utseende! Här är ett exempel! Vad säger mitt utseende dig?

Ozerov skrattade och såg Fedya från topp till tå - han tog omedelbart på sig hatten "Steam är huvudet på allting."

– Ditt utseende säger mig att du är en lat, slarvig och självsäker typ. Fedya nickade glatt. - Hur lång är du? Meter nittio?

"Tre," sa Fedya. - Meter nittiotre.

- Alla former är äckliga för dig.

- Av vad drar du en sådan slutsats, Maxim Viktorovich?

– Istället för att ta ett lite anständigt utseende, åker du ändå på affärsresa, och även med dina överordnade, och till och med till en obekant plats! – du tar på dig alla dina hundranittiotre centimeter dimensionslösa canvasbyxor och en jacka, misstänksam på alla sätt. En man i de där byxorna och kavajen ska definitivt inte tas på allvar, men man tänker inte ens på det.

"Jag tror inte det," bekräftade Fedya och vidgade sina chokladögon. "Jag vet att du tar mig på allvar, men jag bryr mig inte ett dugg om resten. Möten, dejter och kärlekskycklingar är inte planerade för nästa vecka. Så din slutsats är felaktig. Fel, kollega!

Grundaren och "arrangören av våra segrar" Grodzovsky kallade alla "kollegor", och Fedya var fruktansvärt nöjd med en sådan vädjan.

– Men experimentet måste vara rent! Du känner mig väl och är därför partisk. Men här är resten av folket! Vad säger du om dem?

- Mata, ät upp och låt oss gå.

- Vänta, Maxim Viktorovich! Vad är du, eller hur? Söndagen står till vårt fulla förfogande, och vi har redan färdats en väg som kan jämföras med ...

- Det är en föreställning ikväll. Jag vill se.

Fedya viftade otåligt med handen och höll korven i den.

– Vi kommer att hinna, och det vet du mycket väl om!.. – Han övergick till en viskning: – Det sitter ett par där. Nåväl, gå ut, gå ut, vid det bordet! Vad kan du säga om dem?

Ozerov sneglade sig ofrivilligt omkring. En man och en kvinna, ganska unga, mumsade på smörgåsar, var och en tittade på sina telefoner.

"De bråkade", sa Fedya i Maxims öra. Resan gick inte bra! Har du märkt hur de betalade för maten? De köade tillsammans, men beställde var för sig, och var och en betalade från sin plånbok. Sitt tillsammans också! Det vill säga de är ett par, men hade bråk på vägen. Hon måste ha insisterat på en söndagsresa till sin mamma, och han skulle till badhuset med sina vänner.

- Fedya, gå till badet själv! ..

"Och den där blondinen där borta i Forden limmar en bäver från en BMW," pekade Fedya bakom glaset. Ozerov, intresserad mot sin vilja, tittade ut på gatan. Hon dansade runt sin bil väldigt länge, som om hon inte visste hur hon skulle stoppa in en pistol i tanken. Men han brydde sig inte om det. Och nu ber hon honom att fylla hennes tvättmaskin, ser du?

Det stod verkligen en gammal Ford parkerad på parkeringen, och en ung platinahårig varelse i en liten vit päls och en rejäl man i en skinnjacka som inte konvergerade på magen, faktiskt som en bäver, trampade runt. jämte honom. Den unga varelsen höll en burk i sina händer, och mannen rotade under huven på den gamla Forden och försökte lyfta på locket.

"I själva verket vet hon hur man gör allt själv," fortsatte Fedya Velichkovsky. – När bävern var på väg, stod på motorvägen med blinkers, höll hon redan på att öppna locket. Och smällde direkt till den så fort han vände!

Maxim tittade på sin manusförfattare, som om han såg för första gången.

– Lyssna, och du, tycks det, drömmaren! Kanske blir du verkligen en författare. Det viktigaste är att du ljuger från hjärtat. Och du kommer inte att testas.

Varför kollar du inte? Du kan komma och fråga! Du vill att jag ska fråga! Lätt! Förresten, Bulgakov...

- Låt oss gå, va? frågade Ozerov nästan klagande.

- Gå, så tar jag bara en korv till. Ska du ta det?

- Du kommer att spricka.

Solen sken med kraft och kraft, vägen låg framför rymlig och bred, vilade mot den lysande kalla horisonten, det var fortfarande tvåhundra kilometer till Nizjnij Novgorod.

Det är bra, tänkte Fedya Velichkovsky, att det fortfarande är långt kvar. Sedan barndomen älskade han att resa "långt bort".

– Det här är vår sista dejt. Jag går.

Lyalya, som skramlade med grytor på hyllan, frös och lade försiktigt ett stort stekpannalock på en liten slev. Omslaget kunde inte motstå och gick.

– Romka, vad sa du...?

– Lal, du förstår allt. Och låt oss inte bli hysteriska, okej? Jag har ett framträdande ikväll. Efter föreställningen går jag till min plats.

- Var till dig själv? Vänta, - sa Lyalya, famlade efter en pall, satte sig ner, hoppade genast upp och floppade ner igen, som om hennes ben inte höll henne. – Föreställningen, ja, jag vet, men... Nej, vänta, det är också omöjligt...

Hon skulle laga gröt - innan föreställningen åt Roman bara gröt och drack svart kaffe - och nu flammade och fräste den mycket öppna gasen och flydde ur brännaren. Stäng av den. Lyalya gissade inte.

- Jaha, det är det, det är det, - kom han fram och strök henne över huvudet. - Ja, du är en smart gumma!... Du förstår allt. Det visste vi båda förr eller senare...

"Jag älskar dig också," sa Roman och tryckte sitt huvud mot honom. "Så vi bryter upp. Så mycket bättre, eller hur!

Trots att hon i första sekunden insåg att allt var över och han skulle lämna henne så skulle han gå idag, nu trodde hon plötsligt att hon skulle klara sig. Han älskar henne. Han sa det bara själv.

"Romka, vänta", frågade hon. - Förklarar du för mig vad som hände? .. - Och av någon anledning föreslog hon: - Du slutade älska mig?

Han suckade. Under hennes kind morrade hans mage.

"Antagligen aldrig älskad," erkände han eftertänksamt. – Det vill säga jag älskade och älskar fortfarande, men inte på rätt sätt! ..

- Men som?! Hur?

Lyalya flydde, tårar dök upp i hennes ögon och hon började svälja snabbt och försökte svälja dem alla till det sista.

– Lyalka, var inte hysterisk! skrek Roman. Våra vägar måste skiljas. Jag tänkte att det vore bäst om de skildes åt just nu. Varför fortsätta när det står klart att det inte blir någon fortsättning?

"Men varför, varför inte?!

Grimaserande gick han bort och ställde sig upp och lutade axeln mot dörrkarmen. Väldigt lång, väldigt stilig och upptagen av "uppbrottsscenen".

- Tja ... allt, Lyalka. Jag åker nog till Moskva. Den här storstadskändisen kommer att spela in ett framträdande med oss, och jag kommer att lämna. Jag kan inte... här längre. – Med hakan, överväxt av korsarborst, pekade han någonstans i riktning mot klockor som lugnt tickade på väggen.

Klockorna tickade och ägnade ingen uppmärksamhet åt katastrofen som just hade krossat Lyalins liv i bitar. De brydde sig inte.

"Tror inte att jag är en vulgär!" Men jag är verkligen trång här inne. Tja, vad väntar mig? Jag spelade Trigorin, Glumov också. Spelade Mr Simple. Tja, vem mer ska de ge mig? Jag börjar bli gammal, Lala.

"Du är bara trettiotvå," sa hon för att säga något.

Den blå gaslågan, som sprängde brännaren, väste och dansade framför hennes ögon.

"Redan trettiotvå!" Redan, men inte alla!.. Varje dag på TV visar de pojkar och tjejer som är tjugofem, och de är stjärnor! Hela landet känner dem, fastän de är mediokra, typ ... som får, förstår jag! Jag skulle ha lämnat för länge sedan, för tio år sedan, men jag drog ut på tiden. Och nu... Jag har bestämt mig.

Romka, du lämnar mig inte.

”Om du älskade mig”, sa han irriterat, ”så skulle du själv ha skickat ut mig för länge sedan. Jag behöver utvecklas annars dör jag. Och du är lika självisk som alla andra.

Sedan gick det plötsligt upp för honom vad han behövde betona i "separationsscenen" - nämligen själviskhet och sann kärlek. Han blev upphetsad.

"Du vet vem du har att göra med!" Jag är en konstnär, inte en snickare som din dumma granne!.. Jag måste växa över mig själv, varför annars? Varför föddes jag? Varför uthärdade du all smärta?

- Vilken typ av smärta? frågade Lyalya sig själv tyst. Hon insåg också att han "fångade essensen av mise-en-scène", nu ska han spela ut och gå. Och hon kommer att lämnas ensam.

Klockorna fortsatte att ticka och gasen väsnade.

Hela Lyalinas liv förvandlades till damm framför hennes ögon, och Lyalya satt och tittade på hennes tur.

– Om du älskade mig skulle du hjälpa mig på riktigt! Du skulle inte ge mig en stunds vila! Fick mig att vilja ha mer. Kämpa och vinn!

– Romka, du sa alltid att hemma behöver du bara lugn och inget mer. Att du ger allt till betraktaren. Och jag hjälpte dig! Sant, jag försökte. Jag väljer alltid ut en repertoar så att du har något att spela! Vi bråkar till och med med Luka på grund av detta!

Luka kallades ibland chefen för dramateatern bakom hans rygg, där Lyalya arbetade som chef för den litterära avdelningen, och Roman arbetade inte, utan "tjänade". Han visste att stora artister alltid "tjänstgör på teatern".

"Du är en smart vuxen tant," sa Roman trött. "Du kunde inte på allvar anta att jag skulle gifta mig med dig!"

"Jag... antog," erkände Lyalya.

Han viftade med handen.

- Ja, vad vill du mig?... Jag stannar inte. Jag måste bryta ut.

Hon nickade.

Han stod stilla i dörröppningen och tittade på henne. Han ville inte avsluta mise-en-scenen. Det kändes lite vettigt, eller hur? Konstig känsla.

"Jaha, jag går på teater", sa han till slut. Vänta inte på mig ikväll. Du förstår allt, min kära! ..

"Bra" förstod allt.

Ändå var hon faktiskt en "smart moster" och läste berg av olika litteratur i sitt liv. Från denna litteratur visste hon att detta händer, och till och med ganska ofta. Till och med nästan alltid. Kärlek slutar i misslyckande, förhoppningar går under, drömmar krossas.

…Du behövs inte längre. Du gjorde allt du kunde för mig – du plockade upp föreställningar åt mig, sökte roller, övertalade envisa regissörer. Nu har jag "stå på vingen", och ditt förmynderskap stör mig. Jag åker - till Moskva, till New York, till Nordpolen - och där ska jag börja ett nytt liv. Det är ingen mening att dra den gamla med dig, och det är tråkigt. Och här är det viktigaste - jag blev kär i dig.

Och nu är det dags för mig. Du förstår allt, min kära. Vad tacksam jag är mot dig.

"Jag är mycket tacksam mot dig," mumlade Roman, inte alltför självsäkert. - Saker... jag senare, okej?

Något mullrade på verandan, det gamla huset darrade som om det fortfarande var intakt, som om det bara inte hade blivit till damm.

- Frun! ropade någonstans från. - Är du hemma?

Roman, som ville säga något annat, viftade med handen. Lyalya satt och tittade på när han hastigt drog av sin jacka från kroken och tog på den, utan att falla i ärmarna. Ytterdörren, klädd i svart konstläder för värme, svängdes upp och grannen Atamanov böjde sig in i huset.

"Bra", sa grannen. - Lyal, jag gjorde taklisten. Ta in?

"Hejdå", sa Roman med läpparna över axeln. - Jag älskar dig.

Dörren smällde igen. Lätta, befriade fotsteg ljöd över verandan.

- Hur är du? frågade Atamanov. - Din gas fräser! Linne, va, ska koka?

Lyalya satt på en pall och tittade på sina händer. Nagellacket har skalat av helt. Imorgon skulle hon på manikyr. Idag kan det inte finnas någon manikyr, idag har Roman en föreställning. Han spelar huvudrollen. Hon måste vara närvarande. Han säger alltid att hennes närvaro håller honom igång. Och imorgon helt rätt. Efter föreställningen ska Romka sova till middagstid, och hon ska hinna springa till salongen.

– Gesims, säger jag, gjort. Ska vi döda nu?

Grannen drog av sig skorna ovanpå varandra – Roman sa alltid att det var en plebejisk vana att ta av sig skorna vid tröskeln – han gick in i köket och slog på gasen. Det blev genast tyst, som i en krypta.

Lyalya såg sig omkring och förväntade sig att se kryptan, men hon såg sitt eget kök och grannen Atamanov.

- Vad behöver du?

- Lyal, vad gör du?

"Gå härifrån," sa hon. - Gå nu!

- Och taklisten?

Lyalya knuffade honom ur vägen och rusade in i rummet, sprang runt det i en cirkel, slog ner en stol, öppnade dörren till sovrummet, där förstörelsen regerade - Roman lämnade alltid nederlaget bakom sig. Lyalya skakade på huvudet, ylade, slog igen dörren, hoppade ut på gatan och sprang.

Hon stannade vid grinden och sprang tillbaka. Efter att ha kommit fram till verandan, på vilken den alldeles förvånade grannen Atamanov kom ut, rusade hon till porten.

- Sluta! Sluta vem jag pratar med!..

Grannen snappade upp henne när hon redan drog i spärren.

- Vad är du? Vad det är?

- Släpp in mig!..

Men Atamanov var en rejäl stark man. Han tog tag i Lyalya och bar henne. Hon kämpade på, slog honom och skrek. Han släpade in henne i huset, slog igen båda dörrarna och sa argt:

Lyalya gick in i rummet, satte sig i soffan och begravde sitt ansikte i knäna, som om hennes mage värkte.

- Har du slutat? frågade en granne från korridoren.

Lyalya nickade mot sina knän.

"Ha tålamod", sa Atamanov.

"Jag kan inte," erkände Lyalya.

- Ja, vad finns där...

"Jag kan inte," upprepade hon matt.

Grannen huffade och suckade. Lyalya gungade fram och tillbaka.

"Han är inte en match för dig", sa grannen till slut.

Lala nickade igen. Hennes ansikte brann.

"Du är en kvinna..." han sökte efter ett ord, "en anständig kvinna. Och det här är någon form av kvarleva!

- Jag ber dig, Georgy Alekseevich, gå ifrån mig.

- Hur kan jag lämna, - blev grannen Atamanov förvånad, - när du inte är dig själv?

Han trampade på och gick ut, dörren smällde.

Lyalya började yla mjukt, och hon tyckte så synd om sig själv, för ingen behövde, för en gammal, tjock, rufsig kvinna som just hade blivit övergiven av den enda mannen i världen, att tårarna rann ut rikligt på en gång och översvämmade henne handflatorna som hon grävde ner sig i. Lyalya tog tag i en broderad hård kudde och började torka av dem med den, och alla hällde och hällde, rann ner i broderiet.

Ingen behöver allt detta längre - inga broderier, inga kuddar, ingen mjölkgröt, som hon har vant sig vid att laga. Och ingen behöver ett hus och en trädgård. Ingen vill ha hennes liv längre. Romka sa att han inte bara slutade älska. Han älskade henne aldrig som han borde. Vad är det för fel på henne? Varför kan du inte älska henne rätt?

Lyalya märkte inte ens hur grannen Atamanov dök upp i rummet igen. Hon såg eller hörde ingenting och kände bara hur han tryckte henne i sidan.

Stig upp och hjälp till.

Lyalya låg i sidled på soffan och tryckte en kudde mot ansiktet.

"Kom igen, kom igen, vad händer!"

Han släpade pallar från köket, placerade dem nära fönstret och började återigen trycka på Lyalya.

"Jag kan inte," sa hon.

"Jag kommer inte att kunna göra det nästa gång heller," sa Atamanov oförskämt. - Jag har mycket att göra! Frosten har kommit, och till denna dag har mina rosor inte täckts, alla kommer att dö. Gå upp!..

Hon hade varken ork eller vilja att göra någonting. Hon fällde tårar och reste sig ostadigt, som om hennes kropp inte ville lyda henne, och stod mitt i rummet med armarna dinglande.

Grannen räckte henne en tung, kall borr med en svart sladd efter den, och Lyalya tog lydigt emot den, medan han satte sig på en pall och sa mjukt ovanifrån:

– Ta med en tidning, håll den så att dammet inte flyger och ge mig en borrmaskin.

Lyalya gav honom borren, hittade en gammal tidning på en galge under kappan och jackorna och klättrade upp på en pall. Hon gjorde allt detta, som om hon tittade på sig själv från sidlinjen - här är en lurvig, tårfylld, fruktansvärd kvinna, som hasar i tofflor, går in i korridoren, böjer sig ner, fumlar, sedan krökt, bär en tidning, som om hon hade en tung börda i handen.

- Håll den rakt, skaka inte händerna.

Borren tjöt, väggen vibrerade, litet gult sågspån föll på tidningen. Hon skrek ganska länge.

"Det är inte nödvändigt," sa Lyalya och hon hörde inte sig själv på grund av skriket, "ingen behöver det längre.

På en affärsresa till Nizhny Novgorod måste regissören Maxim Ozerov och hans partner Fedya Velichkovsky spela in en pjäs för radion! Den antika dramateatern välkomnar moskoviter med gåtor och hemligheter! Och precis under föreställningen inträffar ett mord!.. Huvudregissören Verkhoventsev dör en märklig död, och ett försök gjordes även mot huvudrollsinnehavaren!..

Maxim Ozerov inleder sin egen utredning, där hans unga partner Fedya aktivt hjälper till. Ibland verkar det för dem som att de inte så mycket spelar in en föreställning som att de själva deltar i en otrolig, fantasmagorisk föreställning, där allt är enligt reglerna - det finns en svårfångad, som en skugga, skurk, det finns skönheter, där är monster, det finns till och med ett riktigt spöke! ..

Det mest fantastiska är att Fedya Velichkovsky möter sin kärlek där - inte alls teatralisk, inte uppfunnen av dramatikern, utan den verkliga! okänd och allsmäktig, som bara ville prata med dem om kärlek!...

Tatyana Ustinova

Shakespeare är min vän, men sanningen är kärare

© Ustinova T., 2015

© Design. LLC "Publishing House" E ", 2015

* * *

Hela natten vrålade och dånade vinden som trasslade in sig i taket och en gren av en gammal lind knackade på fönstret och gjorde det svårt att sova. Och det började snöa på morgonen. Maxim tittade länge och sanslöst ut genom fönstret - bara för att fördröja ögonblicket då han fortfarande var tvungen att packa ihop. Stora flingor virvlade i snöstormen före gryningen i november, föll sakta ner på den våta svärtade asfalten, lyktorna fladdrade i pölarna med fula blekgula fläckar. Med den sista kraften väntade Moskva på en riktig vinter - så att den, så fort den kommer, skulle börja vänta på våren. Maxim älskade våren mer än något annat i världen - grön, varm, middag, salt, med kvass från en tunna och promenader i Neskuchny Garden - men du måste fortfarande leva och leva innan den, och på något sätt kan du inte tro att du kommer leva.

Ljuset träffade mina ögon, mitt huvud surrade, som i en transformatorlåda. Nyhetsuppläsaren - skandalöst livlig för halv sex på morgonen - sa att "den förutspådda uppvärmningen på europeiskt territorium är lite försenad och snöfall förväntas." "Dra åt helvete!" - Maxim Ozerov rådde presentatören och stängde av TV:n.

Sasha har redan lämnat tjänsten. I hennes förmåga att vakna upp med ett ofrånkomligt gott humör fanns en för Ozerov oförklarlig shamanism: Sashka var glad, lätt, åt alltid frukost med nöje och påminde med hela sitt utseende Max om en fullblods, affärsmässig tax, som hade samlats med ägaren till en räv. Själv visste han inte hur: för att gå upp måste han starta tio väckarklockor, på morgnarna blödde de grader som tagit upp under natten från ingenstans. Ozerov frös, blandade sina fötter, slog ner hörn och led av insikten om sin egen ofullkomlighet och andliga lättja. Sashka förbarmade sig över honom och - om han råkade gå tidigare - lagade frukost. Han vägrade alltid och hon tvingade honom att äta.

På bordet stod en ljummen kanna med resten av kaffet och en enorm antikkorg med lock, remmar och ett mörkt mässingslås. Korgen täcktes med en kökshandduk i frotté. En polerad termos och den optimistiska kanten på en Krakow-korv stack fram under handduken. I korgen fanns ett papper med texten: "To go."

Så, snö?.. Maxim Ozerov drog sig trotsigt ut ur garderoben och tittade på sin röda campingdunjacka med en trasig ärm. Tja, en dunjacka, men vad är det? .. Om det snöar, det finns fyrahundra verst och en krok framför sig, då är det en dunjacka, och inte alls den smarta kappan som han räknade med! Förutspådd uppvärmning är försenad, tydligt angivet. Det vill säga att det tydligen ska vara väntat till våren.

- Vår! - Maxim reciterade i tystnaden i lägenheten. – Den första ramen är exponerad! Och ljud bröt in i rummet! Och välsignelsen av det närliggande templet! Och folkets röst! Och ljudet av hjulet!

Nåväl, åtminstone igår på servicen kontrollerade de hjulen - alla fyra - och inte en enda knackning. Han klättrade i en dunjacka, slängde en ryggsäck över axeln, tog tag i Sashkas korg - den knakade i hälsning - och gick ut.

Ozerov körde sitt terrängfordon från Moskva, vindrutetorkarna knarrade ansträngt, de breda däcken med ett brum krossade det leriga vattnet i det rullade hjulspåret på Volga federala motorväg, strålkastarna skar genom den grå slöjan av snö och duggregn. I går gick han med på att kalla på dacha för Fedya - Kratovo var på väg, men nu hoppades Maxim att Velichkovsky skulle försov sig, och då skulle han vinna tillbaka på honom. Efter att ha vandrat runt i den gamla och mycket sömniga byn ett tag svängde Ozerov slutligen in på rätt gata.

Vid porten till ett av husen skymtade en böjd figur klädd i en giftig grön dräkt, monstruösa canvasbyxor och orange pälsmockasiner. Bilden kompletterades av en badfiltshatt neddragen över ögonen med inskriptionen i stor ligatur "Steam to everything is the head." I ena handen höll figuren en ryggsäck storleken på ett litet hus, i den andra - Ozerov kunde nästan inte tro sina ögon! - En flaska champagne svart hörlurstråd strömmade ner för hoodien, som visade sig vara en snowboardjacka med ett lejonansikte på ryggen.

Fedya Velichkovsky försov sig inte.

- Herr direktör! Varför berättade du inte för mig? Vi kom överens om att du ringer! Och du? Lurade du den lilla flickan? - Fedya, som på något sätt stoppade in sin otroliga ryggsäck i bagageutrymmet, klättrade utan ceremonier i korgen med Sashas förnödenheter, sniffade värderingsfullt och med entusiasm på korven och till och med med en viss lust frågade: - Har du hårdkokta ägg och färska gurkor? ..

– Kamrat manusförfattare! Ozerov gäspade utan att öppna käkarna. - Saryn på en kitchka! Kom och sitt ner!

- God morgon på dig också!

Dörrarna slog igen, bensin-V-8:an vrålade belåtet och den "lyfta" mörkgröna jeepen med en knallorange snorkel rullade glatt längs den urtvättade byvägen.

Velichkovsky kastade av sig sina pälsmockasiner och stoppade in benen under honom som en yogi och slog sig ner i en bred läderfåtölj.

"Vi kommer att äta frukost i Vladimir på bensinstationen," beordrade han. – Jag har tänkt på allt.

Under den dumma filtmössan kliade hans huvud outhärdligt, men Fedya bestämde sig bestämt för att han aldrig skulle ta av sig mössan. I alla fall tills chefen uppmärksammar henne.

"Uh-huh," svarade Ozerov utan någon entusiasm.

Nej, ett "yup" räcker inte! Velichkovsky kliade sig i huvudet och fortsatte uppriktigt:

"Du, herr direktör, fyller din besättning, och jag, Childe Harold, kommer att beslagta dåligt bryggt kaffe med korv i deg. När jag sitter vid ett bord vid fönstret ska jag titta på de snabba bilarna som flyger genom dimman av svart och silver upphängning av snö och regn i ... eh ... - Fedya tvekade en sekund och valde det mest vulgära epitetet - i en knappt kläckt, ovänlig dyster morgon.

Tatyana Ustinova

Shakespeare är min vän, men sanningen är kärare

© Ustinova T., 2015

© Design. LLC "Publishing House" E ", 2015

Hela natten vrålade och dånade vinden som trasslade in sig i taket och en gren av en gammal lind knackade på fönstret och gjorde det svårt att sova. Och det började snöa på morgonen. Maxim tittade länge och sanslöst ut genom fönstret - bara för att fördröja ögonblicket då han fortfarande var tvungen att packa ihop. Stora flingor virvlade i snöstormen före gryningen i november, föll sakta ner på den våta svärtade asfalten, lyktorna fladdrade i pölarna med fula blekgula fläckar. Med den sista kraften väntade Moskva på en riktig vinter - så att den, så fort den kommer, skulle börja vänta på våren. Maxim älskade våren mer än något annat i världen - grön, varm, middag, salt, med kvass från en tunna och promenader i Neskuchny Garden - men du måste fortfarande leva och leva innan den, och på något sätt kan du inte tro att du kommer leva.

Ljuset träffade mina ögon, mitt huvud surrade, som i en transformatorlåda. Nyhetsuppläsaren - skandalöst livlig för halv sex på morgonen - sa att "den förutspådda uppvärmningen på europeiskt territorium är lite försenad och snöfall förväntas." "Dra åt helvete!" - Maxim Ozerov rådde presentatören och stängde av TV:n.

Sasha har redan lämnat tjänsten. I hennes förmåga att vakna upp med ett ofrånkomligt gott humör fanns en för Ozerov oförklarlig shamanism: Sashka var glad, lätt, åt alltid frukost med nöje och påminde med hela sitt utseende Max om en fullblods, affärsmässig tax, som hade samlats med ägaren till en räv. Själv visste han inte hur: för att gå upp måste han starta tio väckarklockor, på morgnarna blödde de grader som tagit upp under natten från ingenstans. Ozerov frös, blandade sina fötter, slog ner hörn och led av insikten om sin egen ofullkomlighet och andliga lättja. Sashka förbarmade sig över honom och - om han råkade gå tidigare - lagade frukost. Han vägrade alltid och hon tvingade honom att äta.

På bordet stod en ljummen kanna med resten av kaffet och en enorm antikkorg med lock, remmar och ett mörkt mässingslås. Korgen täcktes med en kökshandduk i frotté. En polerad termos och den optimistiska kanten på en Krakow-korv stack fram under handduken. I korgen fanns ett papper med texten: "To go."

Så, snö?.. Maxim Ozerov drog sig trotsigt ut ur garderoben och tittade på sin röda campingdunjacka med en trasig ärm. Tja, en dunjacka, men vad är det? .. Om det snöar, det finns fyrahundra verst och en krok framför sig, då är det en dunjacka, och inte alls den smarta kappan som han räknade med! Förutspådd uppvärmning är försenad, tydligt angivet. Det vill säga att det tydligen ska vara väntat till våren.

- Vår! - Maxim reciterade i tystnaden i lägenheten. – Den första ramen är exponerad! Och ljud bröt in i rummet! Och välsignelsen av det närliggande templet! Och folkets röst! Och ljudet av hjulet!

Nåväl, åtminstone igår på servicen kontrollerade de hjulen - alla fyra - och inte en enda knackning. Han klättrade i en dunjacka, slängde en ryggsäck över axeln, tog tag i Sashkas korg - den knakade i hälsning - och gick ut.

Ozerov körde sitt terrängfordon från Moskva, vindrutetorkarna knarrade ansträngt, de breda däcken med ett brum krossade det leriga vattnet i det rullade hjulspåret på Volga federala motorväg, strålkastarna skar genom den grå slöjan av snö och duggregn. I går gick han med på att kalla på dacha för Fedya - Kratovo var på väg, men nu hoppades Maxim att Velichkovsky skulle försov sig, och då skulle han vinna tillbaka på honom. Efter att ha vandrat runt i den gamla och mycket sömniga byn ett tag svängde Ozerov slutligen in på rätt gata.

Vid porten till ett av husen skymtade en böjd figur klädd i en giftig grön dräkt, monstruösa canvasbyxor och orange pälsmockasiner. Bilden kompletterades av en badfiltshatt neddragen över ögonen med inskriptionen i stor ligatur "Steam to everything is the head." I ena handen höll figuren en ryggsäck storleken på ett litet hus, i den andra - Ozerov kunde nästan inte tro sina ögon! - En flaska champagne svart hörlurstråd strömmade ner för hoodien, som visade sig vara en snowboardjacka med ett lejonansikte på ryggen.

Fedya Velichkovsky försov sig inte.

- Herr direktör! Varför berättade du inte för mig? Vi kom överens om att du ringer! Och du? Lurade du den lilla flickan? - Fedya, som på något sätt stoppade in sin otroliga ryggsäck i bagageutrymmet, klättrade utan ceremonier i korgen med Sashas förnödenheter, sniffade värderingsfullt och med entusiasm på korven och till och med med en viss lust frågade: - Har du hårdkokta ägg och färska gurkor? ..

– Kamrat manusförfattare! Ozerov gäspade utan att öppna käkarna. - Saryn på en kitchka! Kom och sitt ner!

- God morgon på dig också!

Dörrarna slog igen, bensin-V-8:an vrålade belåtet och den "lyfta" mörkgröna jeepen med en knallorange snorkel rullade glatt längs den urtvättade byvägen.

Velichkovsky kastade av sig sina pälsmockasiner och stoppade in benen under honom som en yogi och slog sig ner i en bred läderfåtölj.

"Vi kommer att äta frukost i Vladimir på bensinstationen," beordrade han. – Jag har tänkt på allt.

Under den dumma filtmössan kliade hans huvud outhärdligt, men Fedya bestämde sig bestämt för att han aldrig skulle ta av sig mössan. I alla fall tills chefen uppmärksammar henne.

"Uh-huh," svarade Ozerov utan någon entusiasm.

Nej, ett "yup" räcker inte! Velichkovsky kliade sig i huvudet och fortsatte uppriktigt:

"Du, herr direktör, fyller din besättning, och jag, Childe Harold, kommer att beslagta dåligt bryggt kaffe med korv i deg. När jag sitter vid ett bord vid fönstret ska jag titta på de snabba bilarna som flyger genom dimman av svart och silver upphängning av snö och regn i ... eh ... - Fedya tvekade en sekund och valde det mest vulgära epitetet - i en knappt kläckt, ovänlig dyster morgon.

- Bas! Ozerov utfärdade en dom.

För Velichkovsky var detta den andra resan, han var på ett fantastiskt humör, älskade hela världen och särskilt sig själv i den. En inbjudan till expeditionen var liktydigt med att dras in i kretsen av invigda, ett speciellt tecken som betydde "du är en av dina egna". Något som det högsta statliga priset och en väldigt sluten klubb, där bara de mest trogna, nära och lovande antogs. "Nära och lovande" Fedya var bara sex månader gammal. Och ingen - inte ens Ozerov - gissade hur mycket han gillade det!

Affärsresor uppfanns av Vladlen Arlenovich Grodzovsky, generaldirektör för Radio Russia, en haj, pelare och Mephistopheles från radiovärlden. Flera gånger om året skickade Grodzovsky, genom personligt dekret, Ozerov - hans chefsdirektör, medbrottsling och högra hand - till någon provinsstad med en teater, där Maxim mästerligt och mycket snabbt spelade in föreställningar baserade på ryska och utländska klassiker för Statens radiofond . Produktioner fick europeiska priser, länsteatrar fick berömmelse och en liten extrainkomst, och radioanställda fick en känsla av samhörighet och avkoppling utan att avbryta sin inhemska produktion. Att arbeta på dessa resor har alltid varit... lite av en låtsaskänsla.

Och nu var chefsregissören, vinnaren av allt och en absolut professionell Ozerov säker på att Tjechovs "Duell" på Nizhny Novgorod State Drama Theatre skulle göras om två dagar. I värsta fall - för två och en halv. Och så - en vecka av en officiell affärsresa, när du kan hänga runt i staden, vandra runt på museer, gå på en komedi på en teater där alla redan är dina egna, dricka öl och äta kräftor på restauranger på banvallarna. Så här föreställde Ozerov sig nu "några dagar i en Moskva-direktörs liv i Nizjnij Novgorod".

Det fanns inget arbete för Velichkovsky - han togs uteslutande som en belöning för sitt arbete. Snarare även i förväg. Han var en bra författare, och Ozerov bestämde med en omisskännlig instinkt att han med tiden skulle bli väldigt bra! .. Fedya skrev talangfullt och helt skamlöst vilken som helst, även den mest häftiga, situation, höll tid, visste hur man ställer frågor, gjorde rätt intryck, visste när man skulle argumentera och när man måste hålla med, och förlät inte sig själv för hackarbete.

Han var lat, opunktig, låtsades vara en fröken och cyniker.

Ozerov plockade upp Fedya på morgonsportkanalen, där han arbetade som korrespondent och blev känd för en minuts historia om ett cykelmaraton, där han lyckades använda ordet "sammanhållning" arton gånger för att våga, och så smart att materialet fortsatte. luften.

På en affärsresa till Nizhny Novgorod måste regissören Maxim Ozerov och hans partner Fedya Velichkovsky spela in en pjäs för radion! Den antika dramateatern välkomnar moskoviter med gåtor och hemligheter! Och precis under föreställningen inträffar ett mord!.. Huvudregissören Verkhoventsev dör en märklig död, och ett försök gjordes även mot huvudrollsinnehavaren!..

Maxim Ozerov inleder sin egen utredning, där hans unga partner Fedya aktivt hjälper till. Ibland verkar det för dem som att de inte så mycket spelar in en föreställning som att de själva deltar i en otrolig, fantasmagorisk föreställning, där allt är enligt reglerna - det finns en svårfångad, som en skugga, skurk, det finns skönheter, där är monster, det finns till och med ett riktigt spöke! ..

Läs online Shakespeare är min vän, men sanningen är dyrare

utdrag

Hela natten vrålade och dånade vinden som trasslade in sig i taket och en gren av en gammal lind knackade på fönstret och gjorde det svårt att sova. Och det började snöa på morgonen. Maxim tittade länge och sanslöst ut genom fönstret - bara för att fördröja ögonblicket då han fortfarande var tvungen att packa ihop. Stora flingor virvlade i snöstormen före gryningen i november, föll sakta på den våta svärtade asfalten, gatlyktor fladdrade i pölar med fula blekgula fläckar. Med den sista kraften väntade Moskva på en riktig vinter - så att den, så fort den kommer, skulle börja vänta på våren. Maxim älskade våren mer än något annat i världen - grön, varm, middag, salt, med kvass från en tunna och promenader i Neskuchny Garden - men du måste fortfarande leva och leva innan den, och på något sätt kan du inte tro att du kommer leva.

Ljuset träffade mina ögon, mitt huvud surrade, som i en transformatorlåda. Nyhetsuppläsaren - skandalöst livlig för halv sex på morgonen - sa att "den förutspådda uppvärmningen på europeiskt territorium är lite försenad och snöfall förväntas." "Dra åt helvete!" - Maxim Ozerov rådde presentatören och stängde av TV:n.

Sasha har redan lämnat tjänsten. I hennes förmåga att vakna upp med ett ofrånkomligt gott humör fanns en för Ozerov oförklarlig shamanism: Sashka var glad, lätt, åt alltid frukost med nöje och påminde med hela sitt utseende Max om en fullblods, affärsmässig tax, som hade samlats med ägaren till en räv. Själv visste han inte hur: för att gå upp måste han starta tio väckarklockor, på morgnarna blödde de grader som tagit upp under natten från ingenstans. Ozerov frös, blandade sina fötter, slog ner hörn och led av insikten om sin egen ofullkomlighet och andliga lättja. Sashka förbarmade sig över honom och - om han råkade gå tidigare - lagade frukost. Han vägrade alltid och hon tvingade honom att äta.

På bordet stod en ljummen kanna med resten av kaffet och en enorm antikkorg med lock, remmar och ett mörkt mässingslås. Korgen täcktes med en kökshandduk i frotté. En polerad termos och den optimistiska kanten på en Krakow-korv stack fram under handduken. I korgen fanns ett papper med texten: "To go."

Så, snö?.. Maxim Ozerov drog sig trotsigt ut ur garderoben och tittade på sin röda campingdunjacka med en trasig ärm. Tja, en dunjacka, men vad är det? .. Om det snöar, det finns fyrahundra verst och en krok framför sig, då är det en dunjacka, och inte alls den smarta kappan som han räknade med! Förutspådd uppvärmning är försenad, tydligt angivet. Det vill säga att det tydligen ska vara väntat till våren.

- Vår! - Maxim reciterade i tystnaden i lägenheten. – Den första ramen är exponerad! Och ljud bröt in i rummet! Och välsignelsen av det närliggande templet! Och folkets röst! Och ljudet av hjulet!

Nåväl, åtminstone igår på servicen kontrollerade de hjulen - alla fyra - och inte en enda knackning. Han klättrade i en dunjacka, slängde en ryggsäck över axeln, tog tag i Sashkas korg - den knakade i hälsning - och gick ut.

Ozerov körde sitt terrängfordon från Moskva, vindrutetorkarna knarrade ansträngt, de breda däcken med ett brum krossade det leriga vattnet i det rullade hjulspåret på Volga federala motorväg, strålkastarna skar genom den grå slöjan av snö och duggregn. I går gick han med på att kalla på dacha för Fedya - Kratovo var på väg, men nu hoppades Maxim att Velichkovsky skulle försov sig, och då skulle han vinna tillbaka på honom. Efter att ha vandrat runt i den gamla och mycket sömniga byn ett tag svängde Ozerov slutligen in på rätt gata.

Vid porten till ett av husen skymtade en böjd figur klädd i en giftig grön dräkt, monstruösa canvasbyxor och orange pälsmockasiner. Bilden kompletterades av en badfiltshatt neddragen över ögonen med inskriptionen i stor ligatur "Steam to everything is the head." I ena handen höll figuren en ryggsäck storleken på ett litet hus, i den andra - Ozerov kunde nästan inte tro sina ögon! - En flaska champagne svart hörlurstråd strömmade ner för hoodien, som visade sig vara en snowboardjacka med ett lejonansikte på ryggen.

Fedya Velichkovsky försov sig inte.